Julafton - Mandy (2018)

Men nu består endast tro, hopp och hämnd, des­sa tre, och störst av dem är hämnd. 

- Cagebrevet 24:12

God Jul! 

Efter 24 dagar av hårt slit och mycket (så mycket...) dålig film är det äntligen dags att runda av årets kalender. Det är vanligtvis svårt att hitta den perfekta filmen att avsluta allting med, men i och med att vi haft ett rätt genomgående tema i år var det faktiskt rätt enkelt den här gången. Dagens film är kanske inte den publikfriare jag brukar satsa på, men den är det enda rätta avslutet. 

Vi har alla våra vardagliga vanor. Vissa dricker alltid kaffe till frukosten, andra lyssnar på radio eller läser sin morgontidning. Någonting som ger någon slags stadga till vardagen. Allting i livet kan verka kaotiskt ibland, men bara man får utföra just den där nästan ritualliknande handlingen kan det kännas som att man för en kort sekund har kontroll över sin tillvaro. 

Om det är någonting jag lärt mig under den här månaden, så är det att Nicolas Cages vana är hämnd. Han hämnas på morgonen. Han hämnas på eftermiddagen. Han hämnas kvällstid. Han hämnas nattetid. Finns det någon eller någonting som kan hämnas, ja, då kommer St. Nic inte missa sin  möjlighet. Och aldrig har han väl hämnats lika hårt som han gjorde 2018, i Panos Cosmatos moderna klassiker Mandy. 

Året är 1983.

Platsen Shadow Mountains i Mojaveöknen.

Red (Nicolas Cage) och Mandy (Andrea Riseborough) lever ett lugnt, trivsamt liv tillsammans, isolerade från ungefär allt annat liv. Men när deras hem invaderas av en galen sekt och knarkande demon-BDSM bikers som mördar Mandy framför ögonen på Red bryts alla barriärer ner. De ska få betala för vad de gjort, och Red är villig att göra vad som helst för att se det hända.

Jag fattar ju själv att det här låter som den typ av tråkigt normala (till största del) high concept-hämnd vi är vana att se från gamle Cage, men tro mig när jag säger att Mandy är en helt annan best från det vi tidigare behandlat. Det handlar bara om att se bortom handlingen, vilket ärligt talat är ganska enkelt eftersom filmen själv föredrar att göra det.

Att titta på Mandy är som att i två timmar titta på en stundtals extremt våldsam form av Twin Peaks: The Return. Först och främst eftersom tempot är icke-existerande (till exempel första halvtimmen skildrar nästan enbart Mandy och Reds ganska händelsefattiga vardag) Det är inte ofta man vet vad som händer, och när man vet det är det inte jätteofta som man vet varför. Man förväntas ha koll på det som är omöjligt att veta, och det mest onaturliga hanteras av karaktärerna som om det var det rimligaste i världen. Dialogen, den lilla som finns, är styltig som satan, men behandlas som gospel av alla inblandade. Karaktärer dyker upp från ingenstans och behandlas som om de var det viktigaste i världen, bara för att försvinna i nästa scen och aldrig nämnas igen.

Likt Twin Peaks har Mandy också en typ av kitschig, billig fulhet som dock är gjort på så vis att upplevs snyggt. Många violetta ljus som inte riktigt har en logisk källa, något amatörmässigt stroboskop som väcker många frågor om vad det egentligen är som pågår, och en värld i brand trots att ingen riktigt verkar lägga märke till det. Det är arthouse på hög nivå, och det fungerar eftersom det blir ännu en pusselbit i detta mysterium som är Mandy, och att det finns så mycket att läsa in i valen som gjorts där filmen, klokt nog, inte uttryckligen vill berätta. Det blir snyggt eftersom det känns så medvetet.

Bortom den lynchianska konstfilmen är dock Mandy lika mycket någon slags smaklös grindhouse-film, vilket jag väl antar kombineras ungefär så bra som det går, alltså inte helt perfekt men helt ok. Kanske en och en halv timme in skiftar Mandy hårt, och blir ren, hypervåldsam hämndfilm. Det är fortfarande väldigt snyggt när Nicolas Cage vandrar genom mystiska platser och mördar varje sektmedlem han får tag på, men hela filmen har blivit någonting annat.

Det är intressant att se en berättelse förvandlas så tydligt, men det finns en genomgående en mörk ton genom hela Mandy som ändå gör att det ändå inte känns så konstigt. Det extremt låga tempot bygger också ganska uppenbart upp till någonting, men det är nog inte många som på förhand någonsin kunnat ana exakt vad.

Det kan ibland vara trist att bara se väldigt linjärt mördande under åtminstone 40 minuter, men det görs ändå reltativt underhållande eftersom varje situation är så annorlunda. I ena stunden gör Nic det enkelt för sig och bara kastar sin (hemsmidda, i en riktigt het scen) i huvudet på någon, för att i nästa tvingas fäktas med motorsåg i en oväntat imponerande koreograferad scen där Nicolas Cage faktiskt övertygar som en person i fysiskt okej form. Slutet med sektledaren känns också som att det drar hämndfilmsklimax som koncept till sin logiska spets, och även går en bra bit bortom den.

En del i att det här fungerar är självklart att man valt att casta Nicolas Cage i huvudrollen. Få kan trots allt hämnd lika väl som han, och även om mer traditionellt "bra" skådespelare kan gestalta en okontrollerbar person ungefär lika bra, så skulle de ha svårt att lämna värdigheten vid dörren. Nic kan dock detta bättre än någon annan, och är därför precis den Red som han ska vara. Skitig, osnygg, tung, jobbig, Cage. Det krävs sin skådespelare för att kunna göra det här utan att försöka släta över det allra fulaste, men inte Nic Cage! Låt mig använda ett exempel för att visa på detta:

Vad mer kan man säga efter det där liksom. Låt oss försöka runda av det här nu. Det är ändå julafton. 

Mandy är kanske inte en film man kanske sätter sig ner för att titta med familjen på julafton. Den går långsamt framåt, är extremt våldsam och innehåller mer intag av Drog™ än alla tidigare Cagefilm (och då räknar jag med Zandalee som har en scen där Nic oljar in en naken kvinna med kokain).  Om du däremot skulle sitta ensam, arg på världen som förrått dig och alla som vågar vara glada trots din sorg, så kan jag glatt rekommendera den. För alla andra, tja, den är  ju bra nog för att de flesta ska kunna tycka om åtminstone någonting den gör, men välj kanske en bättre stund. 

Är det inte sjukt förresten, att jag i år skulle highlighta en svagare Cage-Era, och så slutar jag på två toppfilmer som Into the Spider-Verse och Mandy? Tidigare Cagekalendrar har liksom avslutats med Wicker Man och Ghost Rider: Spirit of Vengeance, och de perioderna skulle varit starkare? Det var de självklart, men 2010-talet har inte heller varit så himla uselt som folk vill få det till. Visst, Nic har verkligen gjort överlag sämre film som följd av sina ekonomiska problem, men han har det klart bättre än många andra tidigare stjärnor och vid 54 års ålder dök han antagligen upp i hela sin karriärs två bästa filmer. Och även om filmerna varit dåliga har han ju onekligen lärt sig hur han ska hämnas om det någonsin skulle behövas. 

Jag brukar nästan alltid säga att jag inte vet om årets kalender är den sista eller inte. Jag blir ju inte yngre, och jag får sannerligen inte mer tid för detta, men det är ändå så svårt att säga. Om inte så, tack för dessa år, och om så, tack för dessa år.

God jul hur som helst. Gott nytt år. Ta hand om dig. Eller är det för mycket? I alla fall - Kanske hörs vi igen, och kanske inte. Det är omöjligt att veta vad framtiden har planerat för oss.

Jag vet inte hur man avslutar saker. Hjälp mig.

Ah, nu vet jag.

Tack, St. Nic

Tjugotredje december - Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Om du har fått förmågan att hjälpa andra, så hjälp dem av hela hjärtat. Om du har fått förmågan att undervisa, så undervisa så som Nicolas Cage vill.

- Noirbrevet 16:7-8

Låt oss stiga ner i vattnet för att skölja av oss tidigare dagars tveksamma kvalitet. Nu blir det inget mer Pay the Ghost, G-Force, eller ens Primal. Inga ironiska kvaliteter, eller någonting så dåligt att det blir bra. Ingen hånfull underhållning överhuvudtaget. Det är bara good vibes under dessa två sista dagar, och de börjar med Spider-Man: Into the Spider-Verse. 

Det är inte varje dag man får prata om en Oscarsvinnare (bästa tecknade film) i dessa kretsar. Det är en lite ovan känsla att det här, att få se och prata om en film sedd av många och hyllad av ännu fler. När jag såg Spider-Verse på bio (på premiärvisningen) för ganska exakt ett år sen var det nästan bara jag i salongen, så att den faktiskt skulle bli den framgång den blev var lite förvånande. Oavsett folkmängd tyckte jag dock mycket om den då, och jag tycker nog ännu mer om den nu. En frisk fläkt i Marvels filmoeuvre, och en påminnelse om att det efter Infinity War går att göra en fantastisk superhjältefilm på en mindre skala. 

I filmen får vi följa Miles Morales, en kille i high school-ålder som en dag blir biten av en radioaktiv spindel och får superkrafter, förstår vikten av sina krafter när hans farbror dör osv. Okej, jag förstår om det här låter ganska gjort. Som tur är vet Spider-Verse om detta, så utöver att håna hela konceptet "Spider-Mans origin story" genom att på allt mer lata vis introducera det genom filmen, har den någonting mer originellt på lager: 

Under New York har Wilson "Kingpin" Fisk aktiverat en s k super collider för att kunna transportera levande versioner av hans nu döda fru och son från en annan dimension till sin egen. Planen misslycks dock, och istället för familj landar istället fem nya spindelhjältar - Spider-Gwen (Hailee Steinfeld), Spider-Man (Jake Johnson), Spider-Ham (John Mulaney), Peni Parker (Kimiko Glenn) och Spider-Man Noir (Nicolas Cage!!!). Tillsammans måste de både stoppa Kingpin, lära upp Miles, och hitta ett sätt att komma hem till sina egna dimensioner. 

Riktigt kul koncept, och när så mycket fokus ska läggas på så många är det tur att varje spindeltyp gjorts väldigt bra. Från Spider-Gwen till Nicolas Cage har alla sin säregna personlighet, men en som alltid på ett eller annat vis går att spåra tillbaka till den evigt gode Peter Parker man känner och älskar. De kanske verkar lite underliga till en början, men inom sig har de alla den där viljan att hjälpa till där hjälp kan behövas, och den improvisationsförmåga som kommer av att ständigt vilja springa rakt in i faran istället för att riktigt bygga upp en riktig plan på förhand. 

Det här görs ännu tydligare i det visuella, där varje Spider- fått sin egen säregna stil, vilket i tecknad film betyder att man kan leka väldigt mycket med det visuella runt dem, och reflektera det i den värld de nu alla samlats i. Varje spindel får också sin egen musikstil, vilket gör för ett riktigt skruvat men också stundtals fantastiskt soundtrack som känns ungefär lika kaotiskt men ändå, chockerande nog, fullt fungerande som resten av filmen. 

Den medvetet låga frameraten ger hela Spider-Verse en väldigt unik look, men förankrar den också i någon slags verklighet där det finns en tyngd i varje rörelse, och som får det snabba att se ännu snabbare ut. De väldigt starka färgerna som används praktiskt taget överallt gör samtidigt för en väldigt bildskön upplevelse, och någonting som känns halvverkligt, trots att man vet att det är helt och hållet animerat. Märker man det inte direkt, så gör man det åtminstone under någon av filmens större slagsmål. 

Vanliga Marvelfilmer har i regel bra action, men det tecknade mediet ger så många fler möjligheter att bara köra på med de galnaste av scenarion och det är någonting som utnyttjas till fullo här. Från enorma slagsmål i ett enda litet rum till i en stor kammare där dimensionerna slås samman är verkligen varje set piece både minnesvärd som ganska fantastisk. 

Allting i filmen är sjukt snyggt och välanimerat, men det är i dessa mer fartfyllda stunder där man verkligen märker HUR snyggt och välanimerat det faktiskt är. Pausa var som helst, och hur mycket som än händer kommer det vara utan några suddigheter överhuvudaget, och varje bild kommer vara värd att sätta upp väggen. Jag brukar liksom bara försöka ta Nicolas Cage-bilder när jag ser filmer för den här kalendern, men i Spider-Verses fall tog jag bilder på lite allt möjligt eftersom allting helt enkelt såg så häftigt ut. Till och med eftertexterna ser helt otroliga ut! 

Några bildexempel:

Och som om det inte var nog att den kändes originell, snygg, hade fantastiska röstskådespelare och bara i allmänhet var väldigt bra, så är Spider-Verse också väldigt rolig. Inte helt oväntat kanske, den är skriven av Phil Lord och Rodney Rothman som gjorde lika fantastiska Lego Movie 2014 (och skulle göra Solo: A Star Wars Story tills de fick sparken eftersom de ville göra den mer komisk än vad Lucasfilm var bekväma med). Spider-Verse är en något mer vuxen form av vad som gjorde den så rolig, d v s kvick och smart dialog kombinerad med nästan underligt mycket visuell humor i bakgrunden av i stort sett varje scen (till exempel en visuell *bagel*-ljudeffekt). 

Sen är det ju också väldigt roligt att Spider-Man Noir kommer från en helt svartvit värld och blir besatt av en Rubiks kub. Och på tal om Nicolas Cage: Nicolas Cage! Här är en mycket framgångsrik film från 2010-talet, så självklart spelar han bara en mindre roll bland de fem, men han gör sannerligen max av den tid han får. Med sin finaste Humphrey Bogart-imitation kommer han med kanske det mörkaste som någonsin sagts i en Spider-Man film, och det är förbannat roligt ungefär varje gång hans mörka verklighet ställs mot de andras förhållandevis normala. 

Spider-Man: Into the Spider-Verse är uppenbarligen bra. Den känns både otroligt nördig, och på samma gång den mest tillgängliga Marvelfilmen av alla. Man måste inte ha koll på någonting annat sedan tidigare, och dess stil är nog för att även den mest hjältehatande ska kunna bli intresserad. Den är en origin story för folk som sett tusen origin stories, och en för dem som inte sett en enda. Den visar att vem som helst kan bli biten av en radioaktiv spindel, i vilken värld som helst, och att hjältar kommer i alla skepnader och former.

Filmen går i ett sjukt högt tempo, vilket är mestadels bra, men där kommer tyvärr problemet att de mer känslomässigt starka stunderna (av vilka filmen ändå har en del) inte alltid känns helt förtjänta. En del av licensmusiken används också väldigt konstigt och känns inte alltid heller passande, men det här är små problem i ett hav av kvalitet. Har du inte sett Spider-Man: Into the Spider-Verse, så gör det. Du gör dig bara en otjänst genom att vänta längre. 

Tjugoandra december - Primal (2019)

Om du hittar din fiende Nicolas Cages jaguar eller orm som kommit bort ska du föra tillbaka den till honom.

- 4 Djurboken 25:4

Vad är egentligen det perfekta sättet att inleda en film på? I hela mitt liv har jag funderat på detta. Många gånger har jag tänkt att jag kommit nära ett svar, men någonting har alltid känts fel. Kanske på grund av att jag krävt för mycket. Vad vet jag. Kan någonting egentligen vara perfekt? Finns det inte alltid något problem, hur litet det än må vara, i även det vackraste av konstverk? 

Det här är en bra dag, för i Primal har jag nämligen funnit svaret. Allt som behövs är Nicolas Cage i sin bästa Indiana Jones-cosplay, rökandes en cigarr medan han sitter högt upp i ett träd och tittar ner på en CGI-jaguar han kallar El Fantasma Gato (spökkatten). Det här må vara en väldigt kontextuell perfektion, men för mig som levt i en så Cagetung värld den senaste månaden att det börjar kännas oklart om det finns annan film, känns det som att väldigt många av hans alster skulle må bra av att inledas på det här viset. 

Det här är dock inte allt vi finner i Primal. Vi finner också en lätt bisarr handling där Nicolas Cage ska frakta sin jaguar över havet, men på en båt som också ska frakta en lönnmördare/terrorist. Lite underligt kan tyckas, men det får man köpa. Tyvärr flyr självklart denne lönnmördare och släpper också ut alla farliga djur Nic har med sig, inklusive El Fantasma Gato. Vad som borde blivit en normal resa blir istället en kamp för överlevnad, och trots amerikanska flottan ombord är det endast en småtjock, ganska arg Nicolas Cage som kan rädda dagen! 

Den hårde skulle säga att det i Primal inte finns någonting bra. Den ser ut som skräp, den för sig som skräp, och har en handling definitivt gjord av ihopklistrat skräp. Ännu mer skräp finns i skurkens (Kevin Durand) plan, som jag fortfarande inte här helt säker på vad den gick ut på, och den underliga twist som kommer in på slutet utan att riktigt påverka någonting utom att göra filmen lite längre än vad den kanske mått bra av att vara. 

Filmen är också så fruktansvärt frenetiskt klippt att man sällan riktigt vet som pågår, antagligen för att Nicolas Cage inte riktigt var i form för att utföra några längre actionscener, och de behövde något sätt att dölja det på. dialogen är bara orimlig ("I know how a fucking faucet works, you federal clown."), och det finns ingen som helst form av konsekvent pacing. Alla skådespelare spelar på minst en nivå för högt, det är underlig nivå av melodram som inte tar sig någonstans, och den båt filmen utspelar sig på är sannerligen inte en båt. Jag antar att allt det här är vad ungdomen skulle kalla ett havsverk (havsverk istället för hafsverk... eftersom filmen utspelar sig till havs? Äh, vi går vidare.). 

Vad vi har att göra med i dag är dock Cagesploitation på hög nivå, och den enes skräp är som bekant den andres skatt. Ja, Primal är skapad av människor som inte har en aning om vad de håller på med, och full av skådespelare som sett bättre dagar och under hela filmen är bittra över att de måste vara med här. Men så har den också Nicolas Cage i helt fel roll, i strid med både CGI-djur och så många personer i så väldigt mycket bättre fysisk form än vad han är. 

I vissa fall under 2010-talet har det varit ett problem att låta Nicolas Cage bära hela filmen på sina axlar, men inte i dag. Hans överspel är visserligen rent känslomässigt ganska sansat, men han är ändå på en så mycket högre nivå än alla andra skådespelare att det ger ungefär samma effekt som att alltid låta en strålkastare lysa på honom i varje scen. 

Det är inte många som kommer undan med så starka repliker som "You kill my cat, I'll blow your head off",  eller "Keep an eye out for that Sasquatch motherfucker.", och det gör ärligt talat inte Nicolas Cage heller. Men han kommer ungefär så nära man möjligt kan. Det är tydligt att han var någon som faktiskt ville vara med, medan alla andra inblandade (både framför och bakom kameran) undrar hur de snabbast kan fly därifrån.

Primal är ungefär vad man kan förvänta sig av affischen. 97 oerhört dumma, men också väldigt underhållande minuter med en Nicolas Cage som utstrålar så mycket BJE (Big Jungle Energy) att det räcker och blir över. Den är vad jag nästan skulle vilja kalla objektivt dålig, och kanske borde den där båten lastats med kvalitet istället för djur, men på samma gång också så fantastisk underhållande att den är svår att inte rekommendera till dig som vill ha ett gott skratt och må bra över tanken att vem du än är så kan du antagligen göra någonting bättre. 

Filmen hade kanske kunnat ha mer av Nics sporadiska papegoja-sidekick för att verkligen bli en klassiker bland dåliga Cage-filmer, men man ska inte be om för mycket när herren redan gett oss så mycket mat på det filmiska bordet.

Tjugoförsta december - Kill Chain (2019)

Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Nicolas Cage.

- St. Nicolas brev 15:15

Välkommen till 2019! Ett år Nicolas Cage lyckades med att vara med i minst en film per månad fem månader i rad, från augusti till december, vilket känns som att det ska vara värt något slags pris. 

Och välkommen till Keane Reeves! John Wick är antagligen den actionfilmserie från 2010-talet som funnit mest framgångar. Kan verka konstigt att nämna detta i en Nicolas Cage-relaterad text när han ju inte har någonting med dessa filmer att göra. Det finns dock en poäng med detta. Låt oss först titta på affischen för John Wick 3 som allra hastigast.

Ganska slående färger, eller hur? Den sticker sannerligen ut från mängden. Låt oss också titta till affischen till Kill Chain, som släpptes någon månad senare.

Nu tänker jag inte jag sitta här och bygga konspirationsteorier om att Kill Chain har ungefär exakt samma färgschema för att kunna associeras med John Wick på något plan. Det är nämligen inte en konspirationsteori om det är sant. 

Men varför försöka efterapa en enorm actionsuccé för sin affisch? Mycket bra fråga. Det kan ha att göra med att Kill Chain faktiskt inte har någonting annat än Nicolas Cage att sälja sig med. Det går inte riktigt att sälja in handlingen på något bra sätt eftersom den helt och hållet bygger på en twist som kommer med kanske en halvtimme kvar. Det går inte att sälja ut den som rak actionfilm, för det är den inte heller. 

Det här kan vara den mest obskyra Cagefilm jag har sett så här långt. Det finns liksom ingen info om den där ute utöver att den spelades in i Colombia. Den är en av endast två Cagefilmer som inte ens har sin egen sida på Wikipedia. Lite konstigt kan jag känna, för jag har definitivt pratat om mer anonyma filmer under dessa veckor. 

Kill Chain hjälps definitivt inte ur  det obskyra träsket av att den är så svår att beskriva. Två lönnmördare skjuter på varandra, sen blir en av dem arresterad, och dödad, och så flyr mördaren till sin flickvän, som sen flyr med juveler till ett hotell drivet av Nicolas Cage i väntan på att få träffa den mystiske Araña. Det här låter kanske ganska rakt, men medan man tittar känns allting väldigt kontextlöst. 

Som tur är dyker Nicolas Cage upp ungefär 40 minuter in för att förklara exakt varför allting har hänt som det gjort, och det låter kanske billigt, men är oväntat smart. Allting är självklart bara en enda lång hämndkedja eftersom det här är en modern Nic Cage-film, men det är oväntat rimligt. Visst, planeringen är på en överdriven Darth Sidious-nivå av förutsägande, men tar man det aktiva beslutet att inte tänka för mycket på saken fungerar det rätt bra. 

Att Nic dyker upp ungefär 40 minuter in i en film där han ska vara huvudperson bör självklart vara recept för katastrof, men faktiskt inte. Kill Chain är verkligen ingen fantastisk film (den är snarare ganska medelmåttig). Till skillnad från mycket annat den senaste tiden är den dock inte alls tråkig. Trots hämnd känns den inte alls generisk eftersom den ändå på något vis sticker ut i sin genre på så vis att den är mer fundersam än arg, och ständigt har någonting nytt att överraska med genom sin första akt där huvudpersonen känns som att den byts ut i varje scen. Den vet också att inte dra ut på sig själv, och på 90 minuter hinner den med en början, en mitt och ett slut utan någon som helst form av utfyllnad, eller att det någonsin känns påskyndat. 

Sen är det väl så att ungefär allting Kill Chain gör, gör den rätt sådär. Den ser sådär ut, dialogen är  rätt sådär skådespelarna är rätt sådär, skälet bakom hämnden är rätt sådär (väldigt rimligt, men verkligen inte nyskapande på något sätt), actionscenerna är rätt sådär, och Nicolas Cages sporadiska spanska är sannerligen rätt sådär. 

Nicolas Själv är dock rätt bra sett till produktionen. Det skulle definitivt kunna vara en film där han bara ger en av sina "ge mig pengarna"-prestationer, men det finns någonting att ta av här. Ganska olik Cage på så vis att han är väldigt lågmäld största delen av tiden, men det finns en trovärdighet i hans sorgsna ögon som sällan går att skåda nuförtiden, och en inlevelse som inte kräver enorma skrik för att man ska köpa den. Det blir extra imponerande när man tänker på att Kill Chain kom i oktober, alltså precis i mitten av den sjuka filmstreak han just nu är uppe i. Att han ens hade tid att skådespela ska inte underskattas här. 

Summan av allt detta är väl egentligen inte en film man måste se under någon period i sitt liv. Kill Chain känns lite lågbudget på det där sättet som gamla Tv-filmer kunde göra, där det hände saker men ändå inte riktigt, och Nic använder aldrig ens den där kofoten han håller i på affischen. Den är dock inte alls tråkig, har ett manus över förväntan, och en Cage som bryr sig om vad han håller på med. Vad jag vill säga med detta är alltså att det inte är speciellt bra, men det finns definitivt värre. Den hade till exempel kunnat vara en till Tokarev. 

Tjugonde december - Between worlds (2018)

Nicolas Cage har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, inte ens om din fru är ett spöke i en ung kvinnas kropp.

- Ridaren 5:28

En dag fick Maria Pulera plötsligt en tanke. Hon hade skrivit ett manus, men det var för mycket som en generisk thriller, och det kändes inte rätt. Så hon ändrade det, gick längre och längre från vad hon ursprungligen tänkt. 

Detta ledde till ett mer surrealistiskt drama än hennes föregående idé, och, i hennes egna ord, någonting i stil med vad David Lynch skulle producera. Det är modiga ord att använda för beskrivningen av en film med den här affischen. Dock är det faktiskt svårt att inte till viss del se Lynch-influenserna, men tyvärr på det viset att den är som att se en alternativ verklighet där tredje säsongen av Twin Peaks fortsatte andra säsongens nedåtgående kurva, och den bara fokuserade på James lite konstiga sidohandling där han flyr till en annan stad och hamnar i det där underliga triangeldramat. 

Mest av allt, är Between Worlds dock en samling sexscener med Nicolas Cage. Kanske inte vad jag hade tänkt mig med min eftermiddag, men nu är det så. Det är väl det här oförutsägbara som gör kalendern så värd att uppleva. Ibland ser man Mom and Dad, och ibland ser man mjukporr där det sexigaste tyvärr är Nics peruk och det grå, svenska landskapet filmen delvis är inspelad i. Between Worlds är däremot ingen film som bara syndar i onödan. 

Filmen handlar om Joe (inte Joes Joe), en man som träffar en Julie (Franka Potente) som kan prata med själar om någon stryper henne. När Joe följer med Julie till sjukhuset där hennes dotter  Billie (Penelope Mitchell) ligger i koma efter en olycka, råkar det tyvärr bli så att hans döda hustrus själ följer med och tar över Billie kropp. Tråkigt, men så kan det gå. 

Majoriteten av filmen går ut på att Joe ligger med Julie ett tag, och sen upptäcker att Billie är hans döda fru, och då ligger han med henne istället. Jag ska erkänna att det mot slutet blir lite mycket för ögon och själ att se så mycket Cage-kött, men det finns ljusglimtar mellan all vällust. Till exempel får Joe läsa Nicolas Cages diktsamling Memories, som jag är ganska säker på bara existerar i den här filmen, men väcker frågor. Finns Nicolas Cage alltså i det här universumet, och är han bara poet eller samma skådespelare vi känner och älskar som dock också skriver vid sidan? Och ser han precis likadan ut, så att han och Joe alltså är identiska? Intressant att fundera på denna fredagkväll.

Joe spelas verkligen av  (vår verklighets) Nicolas Cage i galen högform. Det är inte bara överspel, utan också nästan fel skådespel. Som om han minns manuset för filmen han ska spela in under eftermiddagen, och ingen riktigt vågade säga någonting. Det är inte direkt bra, men otroligt fascinerande att se honom så missanpassad. 

Alla grå sexscener gör tyvärr Between Worlds ganska trist, hur underhållande Cage själv än må vara. Det finns liksom inte någon riktig handling heller. Det finns någon slags konflikt med fruspöket, men det är först på slutet, och då löses den väldigt kvickt. Allting som händer är verkligen bara en ursäkt för att få visa upp Nics heta kropp igen, och jag kan inte riktigt ställa mig bakom det. 

När jag säger grå menar jag det bokstavligt. Between Worlds har samma fula digitalkamera-look som Pay the Ghost hade. Hela världen är tom på färger, och bara otroligt platt. På tal om David Lynch så filmar ju han helt och hållet digitalt nuförtiden, men vet också vad han gör så att inte allting ser helt dött och avskyvärt ut. Han kan också göra en obegriplig handling som ändå känns som att den är någonting, och som att det som händer - även om man inte förstår det - är någorlunda motiverat. Det är inte riktigt fallet här, utan det känns mest konstigt för sakens skull, och det är alrig riktigt nog intressant konstigt för att man ska bry sig. 

Man kan väl antagligen skylla ungefär allt på att det här är en film av någon som inte är speciellt erfaren i sitt fält än. Maria Pulera kan definitivt få fram en galen Nicolas Cage genom den karaktär hon skrivit åt honom, men inte jättemycket mer. Hon har skapat en livlös film som ibland är vad jag gissar på omedvetet rolig p g a att det bara är så väldigt konstigt, men inte har så många andra positiva sidor. Om definitionen av konst är att man känner starkt av texten i fråga, så är dock Between Worlds ett mästerverk, för jag kände stark tristess nästan hela tiden.   

Nittonde december - Mom and Dad (2017)

"Ge dig i väg, överspelare!" ropade de. "Ge dig i väg, överspelare!" Nicolas Cage vände sig om, såg på dem och förbannade dem. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

- 2 Cage 2:23-24

Jag känner mig sliten idag. Trött, trög, och bara allmänt inte helt med i matchen. Tro dock inte att det är på grund av att jag gjort någonting speciellt. Jag har inte varit ute och levt livet, varit vaken för länge eller någonting ens i närheten av det. Tankar om att jag överhuvudtaget skulle ha ett liv utanför att se och skriva om Nicolas Cages filmer är nästan löjeväckande. 

Den enkla sanningen är att jag sett 2017 års skräckkomedi Mom and Dad; en ganska genialisk film om föräldrar som plötsligt blir okontrollerade mördare, men endast gentemot sina egna barn. En på pappret snygg kommentar på hur vuxna förlorar sina egna identiteter när de blir föräldrar, och ett manus som förstår att Nicolas Cage är som bäst när han har en karaktär som motiverar hans klassiska överspel. I det här fallet en mordisk pappa. Eller bara sig själv. Det är inte som att jag vet hur Nicolas Cage vanligtvis är som förälder IRL. 

Tyvärr är premissen roligare än filmen i sig. Den är ungefär lika subtil som en slägga, och bygger upp alla barn som avskyvärda så att tanken om att föräldrar förlorat något genom att få dem blir mer trovärdig. Detta hjälps inte alls av att regin är bland det jobbigaste jag varit med om på länge. Musiken är alltid opassande, klippen är jobbigt frekventa, och nästan alla scener är orimligt fula. Allting känns väldigt medvetet för att göra någonting som ser coolt och frenetiskt ut, men det upplevs mest bara som forcerat och tröttsamt. 

Dialogen är också bara bisarr i bästa fall, och fruktansvärt som sämst. Till exempel när huvudpersonen flyr från skolan med sin kompis, och kompisen säger någonting i stil med "we can take my car, I drove to school this morning!". Det är lite som om jag skulle säga att jag ska cykla hem, och det kan jag eftersom jag cyklade hit tidigare. Kanske inte helt naturligt. 

Sen är inte allting illa i landet Cage. Nic själv är fantastiskt okontrollerad i sin roll, och aldrig har väl någon haft så mycket patos i förstörandet av ett biljardbord. Selma Blair, filmens Mamma, har självklart problem med att riktigt sticka ut bredvid den här sortens Cage, men hon gör verkligen inte bort sig på något sätt. De är hur som helst båda trovärdiga som galna mördare.

Det finns vissa problem med Mom and Dads pacing på så vis att den går ganska mycket i står under ett rätt bra tag efter att föräldrarna blivit galna. Precis som karaktärerna sitter man mest och väntar på ett genombrott från antingen mördarna eller de tilltänkta offren, men trots att filmen bara är 83 minuter lång känns det som att det tar ett ganska bra tag innan man får något slags genombrott. 

Till en början är det rätt kul bara för att allting är så konstigt, men tyvärr vänjer man sig vid det ganska fort eftersom det är på ungefär samma nivå av konstighet ett bra tag. När det väl skruvar upp en till är det dock genom en twist som gör sista akten så underhållande att all väntan nästan är värd det bara för den galenskap som bryter ut, och där Nicolas Cage plötsligt börjar kännas snudd på normal i sin nya kontext. 

Mom and Dad är verkligen en tröttsam upplevelse. Jag känner verkligen att det finns någonting bra där, och stundtals visar den också prov på att vara väldigt mycket bättre än sitt ofta jobbiga yttre, men den är bara för hektisk, ofokuserad (med alldeles för många flashbacks) och medvetet edgy att man tröttnar ganska långt innan denna häst gått i mål. Den har heller inte något slut, vilket på sätt och vis är lustigt, men det krävs någonting bra mycket bättre än denna för att komma undan med ett sådant knep. 

Jag vet att det här är en film som oväntat många tycker om, men det går bara inte för mig. Jag kan gilla Nicolas Cage utan någon asterisk, men nästan allting annat måste komma med "det här är bra, MEN...", och det känns inte direkt som tecken på någonting strålande. Ändå bättre än det mesta andra i den här kalendern, men det säger inte så mycket. 

Sjuttonde december - Arsenal (2017)

 

Så led också Cage en gång för era synder. Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden. I Anden gick han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset. För dem som tidigare vägrat lyssna skrek han högt och okontrollerat.

-Christophers bok 3:18-20

Deadfall är en film jag förväntar mig att alla minns. Åtminstone första timmen. Denna klassiska 90-talsthriller med Michael Biehn i huvudrollen, regisserad av Nicolas Cages äldre bror Christopher Coppola (även känd som Biker-Nicolas Cage) och med vad som kan vara den mest okontrollerade Nic-prestationen genom alla tider. Varenda scen han dyker upp i spelar varenda fiber av hans kropp över på en högre nivå än vad många av oss kanske trodde var möjligt. Ett kort exempel:

Ni som hängt med ett tag vet självklart om att Nic får huvudet friterat ungefär en timme in, och att allting efteråt är bara är en dimma i mitt minne, trots att jag sett filmen två gånger. Aldrig förr har det väl hänt att en skådespelare kan göra så starkt avtryck att det är omöjligt att ens minnas scenerna han inte dyker upp i? Och aldrig har väl en skådespelare lämnat ett så starkt avtryck i en så fruktansvärt svag film? 

Deadfall var inte bra. Tro inte att den var någonting speciellt överhuvudtaget utöver Nics extrema skådespel. Handlingen var ett ointressant mysterium om en tjuv som ska stjäla juveler från en gangsterboss tvillingbror. Låter kanske kul, men tyvärr inte. De övriga skådespelarna verkade inte riktigt vilja vara där, och Christopher är inte direkt regissörernas motsvarighet till sin bror.

Så trots åtminstone en väldigt minnesvärd insats är det här inte en film som jag direkt alls tänkt på sedan jag senast såg den 2016.

Förrän idag. 

Arsenal - ett händelseförlopp

Nicolas Cage dyker upp i öppningsscenen, iklädd en gräslig kostym, solglasögon, en extremt tydlig peruk, kuslig fakemustasch och kanske den mest uppenbara lösnäsan jag sett. Tänker inte så mycket mer på det, mer än att det är en väldigt lustig look för honom. 

Sedan försvinner han ur filmen ett tag och istället fokuserar den på två bröder, en laglydig och en mer strulig som får sitt kokain stulet och har problem med sin familj. Mycket ointressant, knappt ens värt att nämna. 

Nicolas Cage dyker upp igen! Han spelar en smågangster, och jag noterar hur sammanbitet han pratar, och påminner han inte lite om karaktären i Deadfall...?  Jag skakar dock av mig tankarna fort, för hur kan den karaktären dyka upp igen när han är död sedan länge, och ännu bättre fråga: vem skulle egentligen vilja göra en film med Deadfall-kopplingar av alla möjliga filmer?

Mer familjedrama. Zzzzzz osv. 

Mer Cage! Och som han spelar över! Nästan som i... nej, jag ser bara vad jag vill se. Men vänta lite, plötsligt dyker Christopher Coppola upp och spelar den här karaktärens bror. Det här kan inte vara en slump. Men det skulle ändå vara för sjukt.

Och så inser jag, men vänta, både karaktären i Deadfall och Arsenal heter Eddie. Jag pausar plötsligt filmen. Det här måste undersökas innan jag kan fortsätta.

IMDB: "A sequel to the film Deadfall, in which Cage plays the same character. This film exists, despite the fact that Cage's character dies in Deadfall."

?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Hur HUR HUR har det funnits en Deadfall-uppföljare i två år utan att jag vetat någonting om det? Jag har ändå läst en hel del om Arsenal, och inte i någon text har denna sjuka koppling nämnts.  Kanske inte helt oväntat, hur många känner trots allt till föregångaren, men ändå. Någonstans borde det nämnts. I recensioner säger folk bara att det är inte riktigt dålig film med en Cage i ful peruk, vilket stämmer, men ingenting om vilken historisk film det här faktiskt är? Sjukt dåligt av folk.

Arsenal - en recension?

En bror blir kidnappad av Nicolas Cage, och den andra brodern måste rädda honom, och så dyker John Cusack upp i bandana. Så. Handling färdig.

Det är en sak att någon vill göra en uppföljare till Deadfall, men nästan lika konstigt att då göra ungefär samma film igen. Uppenbarligen inte sett till handling då, den ena handlar om kidnappning och den andra stöld. 

Båda är uppbyggda efter samma Cage-dramaturgi. Denna dramaturgi har alltså två stadier som varvas, snarare än den mer klassiska modellen som har typ inledning, fördjupning, konfliktförlösning osv. Det enda stadiet är ”Nicolas Cage är i bild”, och det andra ”Nicolas Cage är inte i bild”. På så sätt skapar man en intressant dynamik där filmen ibland är fruktansvärt tråkig och man bara vill dö för att slippa se mer, och man ibland har en väldigt bra stund.

Jag tänker detta: om man gör en uppföljare på Deadfall bör man ha sett den, och då bör man veta vad den gjorde fel. Det krävs någonting alldeles extra för att man ska dra slutsatsen "nä men det här var ju bra. Vi gör samma sak igen, gänget.". Nicolas Cage var det enda bra där, och han förblir det enda bra här. Så varför ha med honom så lite? Han är huvudskurken, så det skulle inte vara konstigt om han dök upp oftare. Sen kan jag självklart sympatisera med om Nicolas Cage själv inte fysiskt klarar av att skådespela så mycket under en längre tid än vad han gör.

Men ja, egentligen går det antagligen att kopiera in precis det jag skrivit i någon tidigare recension. Bara ändra att han dyker upp sporadiskt genom hela filmen snarare än ganska ofta under första fimmen, för mina känslor är verkigen exakt samma.  

Låt oss använda ett udrag från 2015 års recension: "Det finns absolut ingen anledning till att se [Arsenal]. Eller, det är vad jag skulle sagt om det inte varit för Nicolas Cage. Jag vet av erfarenhet att han är en bra skådespelare, men Nic behöver verkligen en bra regissör som kan tygla honom. Christopher Coppola är hans mer oerfarna bror och det var inte det optimala regissörsvalet. Vampire's Kiss var megaspel på hög nivå, men jag vill ändå tro att det fanns en metod i galenskapen. I Deadfall vet jag inte vad som hände. Det är inte samma sorts överspel som tidigare. Ännu en gång tänjer han på gränserna, men på något sätt ännu mer än någonsin förr. Det här är inte ett megaspel längre, det har övergått i ultraspel. När resten av filmen är så himla allvarlig är det konstigt att N-Cage får ränna runt på det vis han gör så länge utan att någon riktigt reagerar på det. Det blir inte bättre av att hans karaktär, Eddie, också är en sån där cool typ som har solglasögon inomhus och med en frisyr (spoiler alert - det är en peruk [spoiler alert 2019 - det är den väldigt uppenbart i Arsenal också, men eftersom det aldrig tas upp kan den mycket väl vara tänkt som verklig] som kan liknas vid en casual Hitler. Och sättet han pratar på - vad är grejen med det?! Det är som att han aldrig öppnar munnen när han pratar! Under den ganska korta tiden han ändå är med i filmen lyckas han också visa prov på absolut alla känslor known to man, plus några nya jag inte ens visste existerade, och tänk - han lyckas superultramegaspela fram ALLA. Han är så fruktansvärt dålig i Deadfall, men jag har nog aldrig i hela mitt liv varit med om en mer underhållande insats från någon skådespelare."

Det här var alltså ett enda stycke. Vad var det egentligen för fel på mig fyra år tillbaka. Och jag tar självklart tillbaka det där tramset om att Nic var fruktansvärd i Deadfall. Han var FANTASTISK, och låt inte någon lura i dig annat. 

Texten är överlag väldigt slarvigt skriven och det är något lite pinsamt med vissa ordval samt "?!", men jag antar att övning ger färdighet. Hade jag inte skrivit den dåliga texten 2015 hade jag kanske inte kunnat skriva denna dåliga text i dag. Det är nästan lite vackert.

Arsenal var det alltså. Se den inte, men försök hitta en Cage-highlight reel. Det var allt. Tjolahopp.

Och så måste jag väl skämta om att "nej, det är inte det svaga fotbollslaget vi ska prata om i dag, höhö".

Så. Då var det gjort. Tjosan. 

Sextonde december - Dog eat dog (2016)

Willem Dafoes örfil är ärligt menad, Nicolas Cages kyssar vill bedra.

-Willemordet 27:6

Liten disclaimer för dagens inlägg: Jag är medveten om att det kan bli svårt att se Willem Dafoe som en kompis i och med hans namn, och i Dog eat dog är han definitivt en Willem Dafoe för samhället, men han är Nicolas Cages karaktärs Willem Dafriend. Så även om jag kommer kalla honom Dafoe genomgående, var medvetna om att han faktiskt bara är det i vissa sammanhang. 

Bra. Då var det uppklarat. 

Efter Dying of the Lights komplicerade historia såg Paul Schrader till att han i nästa film skulle ha full kontroll över sitt verk och även att Nicolas Cage skulle dyka upp igen, möjligtvis för att han skulle vara villig att betala $100 000 av sin lön för att övertyga Willem Dafoe om att vara med i filmen (obs det här hände faktiskt). Vad som föddes ur detta var Dog eat dog; en film om dåliga människor som göra många dåliga saker. 

Tre brottslingar, Troy (Cage), Mad Dog (Dafoe) och Diesel (Christopher Matthew Cook) är i stort behov av pengar för att kunna upprätthålla sina exklusiva livsstilar, och tar sig därför an jobbet att kidnappa en gangsters bebis. Saker och ting går inte riktigt som förväntat, och det spelar inte så stor roll eftersom det här inte är en film som bryr sig om att fokusera på en enda större sak. 

Det är både en styrka och ett problem för Dog eat dog att den bara hänger med karaktärerna i deras liv under denna korta period. Hela händelseförloppet är uppfriskande oförutsägbart, och under majoriteten av filmen fungerar det eftersom de ändå agerar efter någon slags kausalitet.

Problemet blir tydligast mot filmens sista akt. Tidigare har allting fungerat eftersom allting som hänt antingen byggt upp karaktärerna, eller faktiskt tagit dem framåt i någon slags handling, men ju närmare slutet man kommer, desto tydligare blir det att det stora som hänt inte riktigt kommer leda till någonting, och istället blir det på tok för stort fokus på Willem Dafoes ångerfulla Mad Dog som bara maler på utan att det i slutändan leder någonstans överhuvudtaget. Willem Dafoe är ju Willem Dafoe och han är alltid kul att se på film, men just den här sekvensen känns endast som bortkastad tid.

Det känns även som om Dog eat dog har lite för mycket att säga. Där Dying of the Light (och Dark) ändå kändes rätt tydliga, så blir det dissonans i varje budskap eftersom för mycket slåss om utrymme. Det är kommentarer på kapitalism, polisbrutalitet, amerikanskt vapenvurmande, människors opålitlighet, och säkert också någonting mer. Allting känns ärligt och välmenat, men i en film med så ofokuserad handling skulle det antagligen vara bra att ha ett mer fokuserat budskap snarare än att lägga pengarna i så många olika säckar. Det gör bara att det ofokuserade blir mer ofokuserat, och utan fokus blir det lätt en ganska jobbig resa att själv koncentrera sig på.  

Dog eat dog är dock en minnesvärd upplevelse, trots dess ganska många problem. Från sitt sjuka sinne för humor (som dock är väldigt hit or miss) till sina många sjukt snygga scener är den stundtals njutbar både för syn som sinne, och de sista tio minuterna när Nicolas Cage plötsligt börjar imitera Humphrey Bogart är bitvis oerhört förvirrande, men också ganska fantastiska. 

Filmens otroliga kokaindriv har också sin charm, och det finns någonting i att skildra tre ganska korkade människor gå genom livet utan att någonsin inse att man bör sluta spela medan man fortfarande har hälsan i behåll. De faktiska brottsscenerna är väl utförda och känns, likt allting annat i filmen, väldigt realistiskt smutsiga och kaotiska. Man vill liksom inte titta på vad som händer, men det är så välgjort att det inte riktigt går att slita blicken från det. 

Och så har vi ju både Nicolas Cage och Willem Dafoe i en och samma film. Jag känner att det inte kan sägas för många gånger. Inte sedan ganska fantastiska Wild at heart har de dykt upp tillsammans, och även om det nu inte är i tidernas allra bästa film gör de båda verkligen, tja, bara det allra mesta de kan av det material de givits. Det är inget sjukt överspel, men däremot två skådespelare som har så uppenbart roligt på jobbet att de utför de underligaste av scener med total, men ändå otvungen inlevelse. 

Tyvärr är  det ett minus att trion består just av Nicolas Cage, Willem Dafoe, och... Christopher Matthew Cook. "Vem?", undrar du kanske, och det gör lite jag också. Han är en fullt kompetent skådespelare, men hans karisma är nästan lägre än noll, och att lägga så mycket tid av filmen på att följa denna man med en träbits charm är inte vad jag skulle kalla en bra stund. Det hade behövts någon som kan antingen spela av de två andra, eller som kan komma upp i samma energinivå, och gode Cook är inte någon av dessa. 

Dog eat dog är definitivt stil över substans, och ibland fungerar inte ens stilen. Paul Schrader har haft stoltare stunder, men sett från perspektivet att den är gjord av en arg man som fått sin tidigare film - som han dessutom hade väldigt höga tankar om - stulen av sig och som nu gör ännu en för att få ut ungefär alla frustrationer han haft inom sig, går det ändå att förstå varför den är som den är. Möjligtvis är den för mörk, kanske känns humorn ofta lite för smaklös och kanske är det oklara fokuset någonting som kommer skrämma bort folk. För den som däremot vill ha ett raseriutbrott (med alla dess okontrollerade aspekter inräknade) i filmform är Dog eat dog ett riktigt hett alternativ. 

Femtonde december - Pay the Ghost (2015)

Vet att jag är Nicolas Cage, jag och ing­en an­nan. Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ing­en kan ryc­ka något ur min hand.

- 5 Kim 32:39

Det har varit en ganska tung vecka det här. Vi har överlevt Trespass, Frozen Ground, Tokarev Left Behind, Dying of the Light (Haft det ganska bra med Joe och Dark) och belöningen efter allt slit är Pay the Ghost. Inte den bästa löningsdagen jag varit med om, men så länge jag har hälsan i behåll får jag väl bara tacka och ta emot. 

Har någon sett Poltergeist förresten? Insidious? Om svaret är ja - bra. I så fall har du redan sett Pay the Ghost, fast bättre. Nicolas Cage spelar Mike Lawford, som lär ut skräck på collegenivå vilket, tja, ska man ha något jobb så är det väl det. Och ska man försöka ge Nicolas Cage något slags trovärdigt jobb är det definitivt det. 

Hur som helst, Nicolas "Mike" Cage tar med sin son på en halloweenparad, och så vips! så är sonen plötsligt borta efter att ha filmat ett spöke. Så kan det gå. Nic är självklart ångestfylld, och hans fru likaså. Det enda de har att gå på är det sista sonen sa innan sitt försvinnande: "Dad, did you pay the Ghost?". 

Och mycket mer spännande än denna amatörmässiga baksidestext blir aldrig Pay the Ghost. Om du - och jag vet inte riktigt varför du skulle göra det här - en dag känner för att se filmen är ungefär allt du har att vänta dig en Nicolas Cage som springer runt på många platser och försöker toppa tidigare scens förvirrade ansiktsuttryck. Visserligen kan jag förstå hans förvirring när han gång på gång måste se CGI-gamar, ett ondsint spöke, trötta jump scares och kvinnor spökas ut genom fönster. Det låter kanske som att det ska vara kul, men det blir aldrig mer underhållande eller skrämmande än att man orkar bry sig om vad som händer en kort sekund här och där och sen börjar fokusera på bättre saker i livet. 

Och allt detta ospännande blir ännu mer osexigt av att Uli Edel (regissör) valt att hela filmen ska ha färgskalan "cement" som bara tar absolut allt liv ur allting och inte direkt gör det redan ganska tråkiga något uns roligare att hänga med i. Och vad är det ens att hänga med i? Pay the Ghost springer runt i cirklar tills kanske sista tjugo minuterna när en förskolepedagog dyker upp och förklarar för Nic och hans fru om keltiska spöken som kidnappar barn. 

Att Edel dessutom har mage att försöka kopiera typ exakt den kameraåkning som används när Danny åker trehjuling i Shining är nästan lite förolämpande i en film av denna kaliber. Det känns verkligen som att han sett för många skräckfilmer och tyckt att de varit häftiga, köpt filmlicensen för boken Pay the Ghost är baserad på, och sen bara stulit en handling här, en scen där, men också lagt in sina egna värdelösa scener för att ingen ska vilja se filmen nog koncentrerat för att någonsin kunna anklaga honom för plagiat. En djävulsk plan, och jag antar att den gick i lås helt okej. 

Pay the Ghost är... nä, jag orkar inte. Den bryr sig inte om sig, så varför ska då jag. Ska jag sammanfatta hela alltet så skulle jag antagligen bara säga ":^/" och nöja mig med det. Så det ska jag också göra. Pay the Ghost är :^/. 

Hoppas nästa vecka blir bättre. 

Fjortonde december - Dying of the light (2014)

Lyssna noga, Nicolas Cage. De goda handlingarna driver bort de dåliga. Detta är en påminnelse för dem som vill minnas.

-Helige Cage 15:30

Dying of the Light. Någorlunda legendarisk i Cages oeuvre främst för att han själv på förhand i flera intervjuer berättade att det här kan ha varit den bästa film han gjort, och så släpptes den till kanske det sämsta mottagandet någon av hans filmer hittills fått. I vanliga fall skulle historien ta slut där, och Nics beröm skulle bara ses som lite väl entusiastisk reklam. 

I samband med premiären kom det dock ut att regissör och manusförfattare Paul Schrader (som också skrivit Taxi Driver och Raging Bull) tvingats lämna över allt material till ett av sina produktionsbolag som helt och hållet klippt om, lagt till egen musik och ändrat hela filmens färgskala. Så den film Nic själv älskade att vara med i, den hade egentligen ingen sett. 

Och det är synd att det här skulle hända, för Schrader är en intressant regissör med en ofta väldigt unik vision. Dying of the Light handlar om Evan Lake, en CIA-agent som närmar sig pensionsålder och som efter att ha torterats av terrorister 22 år tidigare är både traumatiserad och precis diagnostiserats med en tidig form av demens.

Lake har i flera år hävdat att mannen som ledde tortyren, Muhammad Banir (spelad av svenska Alexander Karim!) fortfarande är vid liv trots bevis på att han dog i CIA:s räddning av Lake, och frustration över detta i kombination med demensens påverkan på hans beteende leder till att han säger upp sig efter 30 år på jobbet. 

Plötsligt knackar det en dag på Lakes dörr. Det är hans lärling och gode vän Schultz (Anton Yelchin), som berättar att han stött på tecken som pekar mot att Banir möjligtvis ändå lever. 

Det här hade kunnat bli en kul, lite annorlunda thriller som vill lura in tittaren i tron att den kommer vara ännu en hämndfilm för Nicolas Cage att beta av, men som fokuserar på en mans ständigt och brutalt försämrande psyke. Det skulle kunna bli lite experimentellt, lite paranoia över vad som riktigt pågår, hämndens poänglöshet på det stora hela, och ett i största allmänhet väldigt sorgligt karaktärsporträtt. 

Det är självklart fel att recensera en film för vad man önskar att den var istället för vad den egentligen är, men det är så lätt att se hur det här hade kunnat bli bättre. Ta bort alla scener med Banir så att det tills slutet är oklart om han faktiskt lever (alternativt gör de till Cages fantasier, och vara lite oklar med det tills de faktiskt träffas), gör hämndvinkeln till en del av hans stigande aggressioner och tidigare nämnda paranoia som resultat av sjukdomen snarare än någonting som alltid verkar funnits där. 

Anton Yelchin borde antagligen tagits bort ungefär efter att han kommit med avslöjandet. Han tillför visserligen ganska mycket till storyn, men karaktären är så orimligt medgörlig att han tar en ur upplevelsen ganska hårt och Iréne Jacobs (från Kieslowski till Cage. Lite sorgligt) karaktär skulle kunna ta hans plats utan problem. 

Tyvärr är det här inte riktigt vad vi får. Istället är det mest en thriller med gimmicken att Nicolas Cage ibland visar tecken på demens under opassande stunder, vilket kanske egentligen inte är dåligt, men inte heller någonting särskilt speciellt. Han spelar rollen bra, det märks att det här var någonting han brydde sig om, men det känns som att karaktären kunnat göras mer mänsklig, och mindre en diagnos med hämndkänsla. 

Trots detta tycker jag ändå inte att Dying of the Light är ens i närheten av så historiskt usel som många andra verkar, varken nu eller när jag första gången såg den 2016. Den är inte bra, men premissen är ändå intressant och även om demensen verkligen känns mer som ett sätt att få handlingen att sticka ut så, tja, får den handlingen att sticka ut från mängden svaga Cagethrillers som finns där ute. Trots den lite för varma färgskalan ser filmen också helt okej ut, och skådespelarna gör alla ett oväntat bra jobb. 

Men det finns självklart problem. Ganska många problem. Filmen är definitivt för mycket tell och för lite show, känns otroligt generisk thriller bortom demensen, musiken är fruktansvärd, dialogen är ofta svag, och trots att den bara är 96 minuter lång hade den antagligen kunnat klippas ner med åtminstone en halvtimme. Som sagt - den är inte bra, men utöver musiken är ingenting heller så dåligt att man reagerar särskilt starkt på det. 

Dying of the Lights allra största synd är att den känns hemskt ospeciell och säker, men det är väl inte riktigt som skäl nog att hata den. Snarare rycka med axlarna i dess riktning. Jag har bara den här veckan sett åtminstone två filmer som är sämre liksom. 

Någonting som jag däremot kan ogilla väldigt starkt är att vi aldrig kommer få veta hur den tilltänkta versionen av Dying of the Light hade sett ut. Otroligt trist att Schrader aldrig fick tillbaka tillgång till sitt material eller något som helst tillstånd att klippa om den. 

Åtminstone inte på lagligt vis. Låt oss börja om. 

Fjortonde december - Dark (2017)

Du ska inte stjäla scener med Nicolas Cage

- 2 Nic 20:15

“Dark” was filmed in 2013 and released in 2014 under the title “Dying of the Light”. The film was taken from me after the first director’s cut, re-edited, scored and mixed without my input.

I offered to revisit de film, cut and mix a new version at my own expense but was denied permission by the producers.

This cut was created using work print DVDs. I had no access to the original hi-res footage and unmixed sound. I used those limitations to my advantage when creating this new film.

I was working toward a more aggressive editing style when “Dying of the Light” was taken away from me. “Dark” represents the direction I was hoping to go. 

“Dark” was not created for exhibition or personal gain.

It is for historical record.

- Paul Schrader

Denna text är vad som inleder 2017 års Dark, Paul Schraders omklippta version av Dying of the Light som mer liknade den film han från början hade i sitt huvud. Den har aldrig getts ut på lagligt vis för den stora allmänhetens beskådan, utan gick under en period endast att se på ett fåtal amerikanska muséer vid förfrågan. 2018 lade dock Schrader själv ut filmen på Piratebay, så det som en gång var blott en olaglig version är nu ännu olagligare, men går åtminstone att få tag på för den som inte vill behöva dra till typ MoMA för att titta på Nicolas Cage. 

Dark är en otroligt fascinerande upplevelse. Bara att man ser denna film som juridiskt sett inte existerar är spännande, men också hur den visar på hur otroligt stor skillnad det kan bli på scener bara de klipps på ett lite annat sätt. Det är kanske en eller två scener som inte är med i Dying of the Light, men annars är det liksom precis samma scener som bara används på andra sätt. 

Och här är till stor del den film jag från början ville ha. Mer fokus på Evan Lakes ständigt försämrade tillstånd, och mindre på thrilleraspekten. Hans resa neråt blir också väldigt mycket bättre gestaltad genom den vilda klippning som satts i bruk, där det ibland börjar kännas rent experimentellt på en Brakhage-nivå. 

Även om jag inte har någon aning om hur det är att vara dement känns det verkligen som att man som tittare befinner sig inuti Lakes huvud. Det är kaotiskt och ofta mycket obekvämt, men också ett extremt effektivt sätt att fånga in sin tittare på. 

Den mer generiska thrillern finns på sätt och vis fortfarande där, men den existerar istället mest som ursäkt för att skildra sjukdomsförloppet och en man vid slutet av sitt eget medvetande, snarare än att vara någonting i förgrunden. Dessutom har runt tjugo minuter klippts bort för en klart mer effektiv film, och det tackar vi för. 

Dock finns fortfarande problem här. Dark är definitivt bättre än sin lagliga broder, men den lider egentligen av till stor del samma problem. Handlingen (snarare än premissen) är inte bra, och hur mycket man än försöker dölja den bakom ett demenstöcken finns den fortfarande där. Dialogen är dålig oavsett hur förvrängt och industriellt ljudet än må vara. Banir borde inte vara med tills Lake faktiskt träffar honom, och eftersom den är byggd på work print-DVD:er hade redan det fruktansvärda soundtracket lagts till på scener, och musiken blir inte direkt bättre av att det klipps så i scenerna. Karaktärerna förblir också rätt sådär. 

Slutet, hur effektivt det än är, känns också som den fattige mannens 2001-klimax (på ett visuellt plan). På sätt och vis tycker jag om det eftersom det är ganska häftigt, men i skuggan av tidigare filmer med liknande skevenser gör hela alltet ganska lite för mig, och inom filmens egna kontext känns det bara inte helt rimligt. Jag förstår att det ska symbolisera att demensen nu tagit över helt och hållet, men det görs på ett sätt som känns för mycket som en cool grej av en filmskapare med feeling än någonting som faktiskt passar in med resten. Jag hade gärna sett mer Commingled Containers och mindre Stadt in Flammen, eller åtminstone det ena eller det andra istället för båda två samtidigt. 

Jag förstår verkligen varför producenterna inte lät honom göra den här typen av film för en bredare publik, hade jag lagt pengar på den hade jag nog också sagt nej, men det gör verkligen för en klart starkare upplevelse än vad vi faktiskt fick. Från trist, gammal Nicolas Cage till ofta otroligt fascinerande konst. Den här och Dying of the Light känns som någonting alla som filmstudenter borde tvingas se för att förstå vikten av bra klippning bättre. 

Trettonde december - Left behind (2014)

Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Nic Cage själv stiga ner från himlen. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Nic i rymden. Vänta nu lite här. Rymden? Jaja, sak samma. Trösta därför varandra med dessa ord.

- 3 Cagebok 4:16-18

Nej. 

Tolfte december - Tokarev (2014)

Nicolas Cage skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i sitt folk, utan han skall älska sin nästa som sig själv. Tyvärr hatar han sig själv över allting annat. 

- Gamla Cagetestamentet 50:13

Så var vi här igen då. Efter en kort stunds lugn med Joe är det bara att fortsätta denna smärtsamma resa genom Nicolas Cages 2010-tal. Det var inte alls oväntat, men hur beredd jag än var på att kvaliteten kvickt skulle sjunka tillbaka till tidigare dagars nivå kommer jag nog aldrig kunna vänja mig vid hur bedövande tråkigt det kan vara att uppleva dessa senare dagars Cage. 

Tokarev existerar endast för att det 2007 kom en liten film vid namn Taken. Det var i den som samhället insåg att äldre män fortfarande kan vara med i actionfilm så länge den handlar om att de har någon våldsam spetskompetens och ett förflutet de håller hemligt för familjen + att deras dotter råkat ut för någonting och de nu måste ge sig in i den mörka värld de lämnade för längesen. Tyvärr dock ingen annan premiss, men beggars can't be choosers. 

Till Tokarevs försvar är den relativt annorlunda på så vis att dottern faktiskt blir mördad, men i en film där ingen karaktär känns vid liv ändå gör det inte direkt för någon större skillnad, och det händer bara för att den ska vara så konstgjort mörk som möjligt. 

För Tokarev vill att tittaren ska må dåligt, bli omskakad, och inte kunna släppa all ondska i världen på flera dagar, men det är så svårt att engagera sig i någonting när till och med Nicolas Cage ser ut att gå genom hela filmen halvt sovande (och möjligtvis något onykter), utöver de få gånger någon rycker i honom och han argt börjar megaskådespela några repliker innan han somnar in på nytt. 

Handlingen är också ett stort problem på så vis att den helt enkelt inte tar sig någonstans tills någon gång runt slutet där det istället för att bara vara tråkigt visar sig vara helt poänglöst och twistar till sig själv på ett sätt som bara inte känns rimligt. Då känner man möjligtvis något, men mer lätt besvikelse än det "Wow." filmen önskar från en. 

Ibland kommer några av årtiondets fulaste actionscener också, till exempel när Nic mjukt armbågar en man i en bil, eller långsamt dansar runt med sin kniv för att mörda några ryssar. Åtminstone tror jag det, för det klipps så mycket att det mycket väl kan vara något jag missat. Det är lite det där Sucker Punch-syndromet där actionfilmen har en riktigt dålig story, men actiondelarna är ännu sämre och man bara vill spola förbi dem för att ta sig vidare till det relativt mindre dåliga. Eller bara stänga av filmen helt och hållet om alternativet finns. 

Det här är också den typen av film där det är svårt att koncentrera sig på vad som pågår eftersom Nic har en så gräsligt ful peruk på sig. Vid första anblick ser den lite ut som att någon lagt CGI på hans riktiga hår för att få det att se marginellt tjockare ut, men när man väl spenderat lite för lång tid med att titta på det märker man att det ser ut att vara gjort typ av ett djur som klättrat upp på hans huvud och dött, och så onaturligt svart att man börjar undra om det är gjort av vantablack. 

Sen är det självklart också svårt att koncentrera sig eftersom allting är riktigt dåligt, men det är främst hårets fel. Hur ska man kunna engagera sig i till exempel Tokarevs fartfyllda biljakt när man hela tiden tänker på att den där frisyren måste falla av när som helst? Och så gör den aldrig det och man blir ännu mer besviken på filmen. Det där håret kommer bara med olycka. 

Värst av allt, dock, är att Tokarev heter Rage utanför Europa, och trots att vår europeiska titel är väldigt mycket mer rimlig (Tokarev är en rysk pistoltyp som spelar en central roll i handlingen) irriterar det mig något oerhört. 

Varför?

Därför att jag ville inleda med "Idag ska vi prata om Rage med Nic Cage"!!! 

Elfte december - Joe (2013)

Sök inte Nicolas Cage eget bästa utan andras.

- Första Coppolabrevet 14:15

Vi är fast i en storm av dålig Cage, och likt klassikern Hurricane Heist finns ingen utväg för den som vågat sig in i det tröttsamma ovädret för att utvinna vad de trodde var filmguld, men som endast visade sig bli deras cinematiska grav. Vi har haft två-tre ganska rejält tunga dagar i rad här inne, och jag har svårt att se det bli jättemycket bättre framöver. 

 Men varje storm har sitt öga, och i Nicolas Cages fall är det Joe. Inte den riktiga mörka satiren från 1970, utan David Gordon Greens drama från 2013. På pappret en en ganska klyschig historia värdig sena, oinspirerade Nicolas Cage om en man med våldsamt förflutet och mörker i sinnet som försöker rädda en ungdom från samma öde. 

Allting pekade på förhand mot att detta skule vara ännu en oinspirerad sörja med en oinspirerad Nicolas Cage som  spenderar all sin tid i filmen med att, mycket uttråkad, läsa upp repliker från ett lika oinspirerat manus. Men om man på förhand tänkte det så fick man antagligen sätta kaffet i halsen den där tidiga morgonen 2013 när senaste Cagebladet kom ut...

Kritikerna gillade Joe, och allra främst: de älskade Nicolas Cage! Ett tag pratades det till och med om att han borde tas i hänsyn när prissäsongen påbörjades, men eftersom det här är sena Nicolas Cage hade han hunnits drabba av förbannelsen att allt omtyckt han gör ses av en väldigt smal publik. Så när tiden väl kom hade större namn i större filmer fått allt fokus, och där tog sagan slut.

Men vet ni vad? Jag gillar också Joe. Det är inte den där typiska "Den är bra, MEN..." som bättre Nicolas Cage gjort sig känd för på senare år, utan Joe är bara en solid, hård och stark upplevelse. 

Och hård är vad man kan kalla Nics rolltolkning. Inte bara för att han har den där Ned Flanders-kroppen där man ser honom påklädd och han verkar ha Nicolas Cages kropp, men visar sig vara oerhört vältränad när han tar av sig tröjan. Nej, hård för att han lyckas utsöndra så mycket intensitet och mörker utan att lägga i en sedvanlig extra hög växel i överspelet. Det är bara hederligt gammalt Bra Skådespel™ utan att ta till några gimmicks annat än väldigt god kontroll över den talang som ändå finns djupt där inne. 

Det är en hård och bra Nicolas Cage i en lika bra och hård film som är mörk men aldrig för brutal, och fin men aldrig någonsin sentimental. Det är svåra situationer i en svår värld, men också en där Joe ser unge Gary (nästan lika välspelad av Tye Sheridan) och trots att han själv ständigt är i kamp med sina egna aggressioner ändå vill göra allt i sin makt för att han ska få leva det liv han förtjänar. Det är svårt att inte ofta bli rörd av hans ständiga kamp mot sig själv för att åtminstone lämna något positivt avtryck i det samhälle som sedan länge förstört honom. 

Joes motsats är Garys Pappa Wade, spelad av Gary Poulter. Poulter var i verkliga livet en hemlös, svårt alkoholiserad man vars missbruk tragiskt nog tog kål på honom kort efter att Joe var färdiginspelad. Det här var hans enda skådespelarroll, men det är svårt att tro när han så till synes enkelt kan spela denna rent onda men också djupt tragiska karaktär som bara fortsätter leva i syfte att göra livet sämre för alla runt omkring sig. Otroligt imponerande från en amatör. 

De starka huvudrollernas insats är essentiella för filmens framgångar, men miljön i sig spelar en nästan lika stor roll i framgången. Om det är någonting David Gordon Green kan (utöver att göra otroligt varierade filmer. Till exempel Pineapple Express och förra årets Halloween), så är det att genom platser skapa en viss stämning. 

I Joe har Green hittat en miljö och filmfotograf som verkligen slår in att det här är en plats där lojalitet och förräderi tas på största allvar, och brutaliteten lurar bakom varje hörn, utan att det någonsin känns forcerat. Det är en plats så välskildrad att man som tittare kan se sig själv i den, och då blir det lättare att förstå de människor som lever där, oavsett moraliska tveksamheter. Det onaturliga blir naturligt. 

Joe har sina lättare stunder av befriande humor och en typ av katarsis som känns väldigt berättigad, men det jag sagt är inte lögn - det här är en ytterst mörk film. Det är mycket fysiskt som känslomässigt våld som till och med kan göra en sliten filmtittare lite obekväm, och verkligen ingenting man bara sätter på en lugn lördagskväll för att ha en nice stund med. Om man däremot vill ha någonting relativt utmanande och som genom sin skildring av dessa öden kan skaka om djupt inom en, är det här en film man bör se. Äh, se den ändå. 

Nu när det är december och jag närmar mig ha facit i hand kan jag säga att det inte blir så många fler toppfilmer för Cage under 2010-talet.