Sök inte Nicolas Cage eget bästa utan andras.
- Första Coppolabrevet 14:15
Vi är fast i en storm av dålig Cage, och likt klassikern Hurricane Heist finns ingen utväg för den som vågat sig in i det tröttsamma ovädret för att utvinna vad de trodde var filmguld, men som endast visade sig bli deras cinematiska grav. Vi har haft två-tre ganska rejält tunga dagar i rad här inne, och jag har svårt att se det bli jättemycket bättre framöver.
Men varje storm har sitt öga, och i Nicolas Cages fall är det Joe. Inte den riktiga mörka satiren från 1970, utan David Gordon Greens drama från 2013. På pappret en en ganska klyschig historia värdig sena, oinspirerade Nicolas Cage om en man med våldsamt förflutet och mörker i sinnet som försöker rädda en ungdom från samma öde.
Allting pekade på förhand mot att detta skule vara ännu en oinspirerad sörja med en oinspirerad Nicolas Cage som spenderar all sin tid i filmen med att, mycket uttråkad, läsa upp repliker från ett lika oinspirerat manus. Men om man på förhand tänkte det så fick man antagligen sätta kaffet i halsen den där tidiga morgonen 2013 när senaste Cagebladet kom ut...
Kritikerna gillade Joe, och allra främst: de älskade Nicolas Cage! Ett tag pratades det till och med om att han borde tas i hänsyn när prissäsongen påbörjades, men eftersom det här är sena Nicolas Cage hade han hunnits drabba av förbannelsen att allt omtyckt han gör ses av en väldigt smal publik. Så när tiden väl kom hade större namn i större filmer fått allt fokus, och där tog sagan slut.
Men vet ni vad? Jag gillar också Joe. Det är inte den där typiska "Den är bra, MEN..." som bättre Nicolas Cage gjort sig känd för på senare år, utan Joe är bara en solid, hård och stark upplevelse.
Och hård är vad man kan kalla Nics rolltolkning. Inte bara för att han har den där Ned Flanders-kroppen där man ser honom påklädd och han verkar ha Nicolas Cages kropp, men visar sig vara oerhört vältränad när han tar av sig tröjan. Nej, hård för att han lyckas utsöndra så mycket intensitet och mörker utan att lägga i en sedvanlig extra hög växel i överspelet. Det är bara hederligt gammalt Bra Skådespel™ utan att ta till några gimmicks annat än väldigt god kontroll över den talang som ändå finns djupt där inne.
Det är en hård och bra Nicolas Cage i en lika bra och hård film som är mörk men aldrig för brutal, och fin men aldrig någonsin sentimental. Det är svåra situationer i en svår värld, men också en där Joe ser unge Gary (nästan lika välspelad av Tye Sheridan) och trots att han själv ständigt är i kamp med sina egna aggressioner ändå vill göra allt i sin makt för att han ska få leva det liv han förtjänar. Det är svårt att inte ofta bli rörd av hans ständiga kamp mot sig själv för att åtminstone lämna något positivt avtryck i det samhälle som sedan länge förstört honom.
Joes motsats är Garys Pappa Wade, spelad av Gary Poulter. Poulter var i verkliga livet en hemlös, svårt alkoholiserad man vars missbruk tragiskt nog tog kål på honom kort efter att Joe var färdiginspelad. Det här var hans enda skådespelarroll, men det är svårt att tro när han så till synes enkelt kan spela denna rent onda men också djupt tragiska karaktär som bara fortsätter leva i syfte att göra livet sämre för alla runt omkring sig. Otroligt imponerande från en amatör.
De starka huvudrollernas insats är essentiella för filmens framgångar, men miljön i sig spelar en nästan lika stor roll i framgången. Om det är någonting David Gordon Green kan (utöver att göra otroligt varierade filmer. Till exempel Pineapple Express och förra årets Halloween), så är det att genom platser skapa en viss stämning.
I Joe har Green hittat en miljö och filmfotograf som verkligen slår in att det här är en plats där lojalitet och förräderi tas på största allvar, och brutaliteten lurar bakom varje hörn, utan att det någonsin känns forcerat. Det är en plats så välskildrad att man som tittare kan se sig själv i den, och då blir det lättare att förstå de människor som lever där, oavsett moraliska tveksamheter. Det onaturliga blir naturligt.
Joe har sina lättare stunder av befriande humor och en typ av katarsis som känns väldigt berättigad, men det jag sagt är inte lögn - det här är en ytterst mörk film. Det är mycket fysiskt som känslomässigt våld som till och med kan göra en sliten filmtittare lite obekväm, och verkligen ingenting man bara sätter på en lugn lördagskväll för att ha en nice stund med. Om man däremot vill ha någonting relativt utmanande och som genom sin skildring av dessa öden kan skaka om djupt inom en, är det här en film man bör se. Äh, se den ändå.
Nu när det är december och jag närmar mig ha facit i hand kan jag säga att det inte blir så många fler toppfilmer för Cage under 2010-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar