- Nic 9:12
Jag sitter här idag och tänker. Inte på en speciell sak, men alla på temat The Frozen Ground, vilken lyckosamt nog också är dagens film.
Bland annat tänker jag "har jag sett den här filmen förr?", vilket kan kopplas ihop med "är det här en riktig film, eller bara en samling klipp från olika krimserier?". Det finns liksom ingenting som får denna sanna historia om arresteringen av seriemördaren Robert Hansen att sticka ut, och det är egentligen rätt sjukt. Det här är liksom en man som mördade 17 kvinnor över 12 års tid efter att ha torterat dem i en dold källare utan att vare sig hans fru eller barn någonsin anade någonting. Det borde resultera i någonting av intresse.
Jag kan säkert säga att jag har sett filmen, eller kan jag? Likt Trespass igår känns det mer som att jag sett ett avsnitt ur en tv-serie, och den känslan är faktiskt ännu starkare idag. Nicolas Cage, en veteran hos mordroteln, sliten av den mörka värld han lever i, men också den skarpaste hjärnan där. Han har med sig sitt team av färgstarka medarbetare som hjälper honom, men i slutändan är det egentligen bara han som spelar roll för fallets lösning.
Det är inte svårt att se precis hur det här kunnat byggas upp som ett avsnitt i denna långt gående Law & Order: Nic Cage, ända från precis den stund där ens Cold open slutar och det hittiga introt kan starta. Det går att se nästan precis var reklampauser kan läggas, och att det här bara är ett avsnitt i mängden. Inte ett folk kommer minnas direkt, men helt okej inom kontexten av "det sänds varje vecka och är ganska trevligt rysligt". Man tänker inte så mycket på vad man ser, utan det är mest en vana att göra varje vecka. Med tiden har dessa utredare blivit som familj, och man bryr sig om dem.
Eftersom det här också är lite Criminal Minds vet vi också vem mördaren är på förhand, och får följa med i hans liv, vilket kanske skulle funka om man överhuvudtaget fick skäl att bry sig om någonting han gjorde och han inte bara var en person helt utan något som helst djup. Eftersom det här är en tv-serie på 40 minuter är det ändå helt okej, eftersom fokus ska ligga på undersökningen och programmet huvudpersoner när sändningstiden är så begränsad.
Tyvärr är inte det här en Tv-serie. Det här är en långfilm på nästan två timmar, så att spendera så mycket tid med någon som bara är ett canvas för mord och som man hela tiden vet är mördaren är rätt sådär.
Och eftersom det är just en långfilm har inte heller en relation till huvudpersonerna hunnit bildas över en längre tid. I och med att karakteriseringen är så svag blir det svårt att överhuvudtaget bry sig om dem. Nicolas Cage är mest bara en surmulen typ, och inte ens Vanessa Hudgens karaktär som flytt från Hansen och lever ett riktigt svårt liv är någon jag kan riktigt bry mig om. Till viss del på grund av att jag sett liknande handlingar lite för många gånger, men också för att det hela är så förbannat anonymt utfört.
Det finns en scen på slutet av filmen när John Cusack (för övrigt med i tidigare Cageklassikern Con Air) försöker utmana Nic om vem som kan spela över mest, men tiden av överspel är förbi, så Nic sitter bara och ser bister ut medan han skriker lite lätt några gånger. Ganska trist att se faktiskt, både i det att det är sorgligt att han inte kan spela över som förr, men också faktiskt trist eftersom han spenderat en hel film med sinnesstämningen "bister." och inte ens i denna intensiva stund riktigt kan nå bortom den.
Jag nämner denna scen eftersom den är endast en av två gånger Frozen Ground gör sig någorlunda minnesvärd, och då är det dessutom - i somligas ögon - i negativ bemärkelse. Det är en på många sätt kompetent film vi har att göra med, men vad är det värt att rent tekniskt kunna någonting om man inte alls förstår känslorna som krävs för att ge det liv?
Som om det inte var illa nog är den andra minnesvärda delen antagligen ännu mer negativ. I eftertexterna kommer en riktigt, riktigt ful in memoriam av alla Hansens verkliga offer, och det är till viss del smaklöst att överhuvudtaget tvinga dessa döda kvinnor att associeras med en så dålig film, men också på grund av att under hela denna stund spelas kanske den sämsta, mjuka rocken jag varit med om. Det är lite som om The Fray och Richard Marx fått barn ihop, och det var verkligen någonting jag önskat få slippa skriva under min livstid.
När jag om en herrans massa år blivit gammal och samlat på mig ännu fler minnen och erfarenheter än jag redan har kommer jag säkert förr eller senare se tillbaka på allting jag varit med om. Medan jag vandrar ner minnenas stig kommer jag kanske få se korta skymtar av skönhet som passerat mig på denna långa resa. Kvällen jag såg Frozen Ground kommer inte vara en av dessa.
50 Cent är dock med och har kanske den fulaste peruken som har skådats på film, så även om jag verkligen inte tycker att du ska se hela filmen, så bör du söka upp en bild av hans karaktär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar