- Cagebrevet 24:12
God Jul!
Efter 24 dagar av hårt slit och mycket (så mycket...) dålig film är det äntligen dags att runda av årets kalender. Det är vanligtvis svårt att hitta den perfekta filmen att avsluta allting med, men i och med att vi haft ett rätt genomgående tema i år var det faktiskt rätt enkelt den här gången. Dagens film är kanske inte den publikfriare jag brukar satsa på, men den är det enda rätta avslutet.
Vi har alla våra vardagliga vanor. Vissa dricker alltid kaffe till frukosten, andra lyssnar på radio eller läser sin morgontidning. Någonting som ger någon slags stadga till vardagen. Allting i livet kan verka kaotiskt ibland, men bara man får utföra just den där nästan ritualliknande handlingen kan det kännas som att man för en kort sekund har kontroll över sin tillvaro.
Om det är någonting jag lärt mig under den här månaden, så är det att Nicolas Cages vana är hämnd. Han hämnas på morgonen. Han hämnas på eftermiddagen. Han hämnas kvällstid. Han hämnas nattetid. Finns det någon eller någonting som kan hämnas, ja, då kommer St. Nic inte missa sin möjlighet. Och aldrig har han väl hämnats lika hårt som han gjorde 2018, i Panos Cosmatos moderna klassiker Mandy.
Platsen Shadow Mountains i Mojaveöknen.
Red (Nicolas Cage) och Mandy (Andrea Riseborough) lever ett lugnt, trivsamt liv tillsammans, isolerade från ungefär allt annat liv. Men när deras hem invaderas av en galen sekt och knarkande demon-BDSM bikers som mördar Mandy framför ögonen på Red bryts alla barriärer ner. De ska få betala för vad de gjort, och Red är villig att göra vad som helst för att se det hända.
Jag fattar ju själv att det här låter som den typ av tråkigt normala (till största del) high concept-hämnd vi är vana att se från gamle Cage, men tro mig när jag säger att Mandy är en helt annan best från det vi tidigare behandlat. Det handlar bara om att se bortom handlingen, vilket ärligt talat är ganska enkelt eftersom filmen själv föredrar att göra det.
Att titta på Mandy är som att i två timmar titta på en stundtals extremt våldsam form av Twin Peaks: The Return. Först och främst eftersom tempot är icke-existerande (till exempel första halvtimmen skildrar nästan enbart Mandy och Reds ganska händelsefattiga vardag) Det är inte ofta man vet vad som händer, och när man vet det är det inte jätteofta som man vet varför. Man förväntas ha koll på det som är omöjligt att veta, och det mest onaturliga hanteras av karaktärerna som om det var det rimligaste i världen. Dialogen, den lilla som finns, är styltig som satan, men behandlas som gospel av alla inblandade. Karaktärer dyker upp från ingenstans och behandlas som om de var det viktigaste i världen, bara för att försvinna i nästa scen och aldrig nämnas igen.
Likt Twin Peaks har Mandy också en typ av kitschig, billig fulhet som dock är gjort på så vis att upplevs snyggt. Många violetta ljus som inte riktigt har en logisk källa, något amatörmässigt stroboskop som väcker många frågor om vad det egentligen är som pågår, och en värld i brand trots att ingen riktigt verkar lägga märke till det. Det är arthouse på hög nivå, och det fungerar eftersom det blir ännu en pusselbit i detta mysterium som är Mandy, och att det finns så mycket att läsa in i valen som gjorts där filmen, klokt nog, inte uttryckligen vill berätta. Det blir snyggt eftersom det känns så medvetet.
Bortom den lynchianska konstfilmen är dock Mandy lika mycket någon slags smaklös grindhouse-film, vilket jag väl antar kombineras ungefär så bra som det går, alltså inte helt perfekt men helt ok. Kanske en och en halv timme in skiftar Mandy hårt, och blir ren, hypervåldsam hämndfilm. Det är fortfarande väldigt snyggt när Nicolas Cage vandrar genom mystiska platser och mördar varje sektmedlem han får tag på, men hela filmen har blivit någonting annat.
Det är intressant att se en berättelse förvandlas så tydligt, men det finns en genomgående en mörk ton genom hela Mandy som ändå gör att det ändå inte känns så konstigt. Det extremt låga tempot bygger också ganska uppenbart upp till någonting, men det är nog inte många som på förhand någonsin kunnat ana exakt vad.
Det kan ibland vara trist att bara se väldigt linjärt mördande under åtminstone 40 minuter, men det görs ändå reltativt underhållande eftersom varje situation är så annorlunda. I ena stunden gör Nic det enkelt för sig och bara kastar sin (hemsmidda, i en riktigt het scen) i huvudet på någon, för att i nästa tvingas fäktas med motorsåg i en oväntat imponerande koreograferad scen där Nicolas Cage faktiskt övertygar som en person i fysiskt okej form. Slutet med sektledaren känns också som att det drar hämndfilmsklimax som koncept till sin logiska spets, och även går en bra bit bortom den.
En del i att det här fungerar är självklart att man valt att casta Nicolas Cage i huvudrollen. Få kan trots allt hämnd lika väl som han, och även om mer traditionellt "bra" skådespelare kan gestalta en okontrollerbar person ungefär lika bra, så skulle de ha svårt att lämna värdigheten vid dörren. Nic kan dock detta bättre än någon annan, och är därför precis den Red som han ska vara. Skitig, osnygg, tung, jobbig, Cage. Det krävs sin skådespelare för att kunna göra det här utan att försöka släta över det allra fulaste, men inte Nic Cage! Låt mig använda ett exempel för att visa på detta:
Jag brukar nästan alltid säga att jag inte vet om årets kalender är den sista eller inte. Jag blir ju inte yngre, och jag får sannerligen inte mer tid för detta, men det är ändå så svårt att säga. Om inte så, tack för dessa år, och om så, tack för dessa år.
God jul hur som helst. Gott nytt år. Ta hand om dig. Eller är det för mycket? I alla fall - Kanske hörs vi igen, och kanske inte. Det är omöjligt att veta vad framtiden har planerat för oss.
Jag vet inte hur man avslutar saker. Hjälp mig.
Ah, nu vet jag.
Att titta på Mandy är som att i två timmar titta på en stundtals extremt våldsam form av Twin Peaks: The Return. Först och främst eftersom tempot är icke-existerande (till exempel första halvtimmen skildrar nästan enbart Mandy och Reds ganska händelsefattiga vardag) Det är inte ofta man vet vad som händer, och när man vet det är det inte jätteofta som man vet varför. Man förväntas ha koll på det som är omöjligt att veta, och det mest onaturliga hanteras av karaktärerna som om det var det rimligaste i världen. Dialogen, den lilla som finns, är styltig som satan, men behandlas som gospel av alla inblandade. Karaktärer dyker upp från ingenstans och behandlas som om de var det viktigaste i världen, bara för att försvinna i nästa scen och aldrig nämnas igen.
Likt Twin Peaks har Mandy också en typ av kitschig, billig fulhet som dock är gjort på så vis att upplevs snyggt. Många violetta ljus som inte riktigt har en logisk källa, något amatörmässigt stroboskop som väcker många frågor om vad det egentligen är som pågår, och en värld i brand trots att ingen riktigt verkar lägga märke till det. Det är arthouse på hög nivå, och det fungerar eftersom det blir ännu en pusselbit i detta mysterium som är Mandy, och att det finns så mycket att läsa in i valen som gjorts där filmen, klokt nog, inte uttryckligen vill berätta. Det blir snyggt eftersom det känns så medvetet.
Det är intressant att se en berättelse förvandlas så tydligt, men det finns en genomgående en mörk ton genom hela Mandy som ändå gör att det ändå inte känns så konstigt. Det extremt låga tempot bygger också ganska uppenbart upp till någonting, men det är nog inte många som på förhand någonsin kunnat ana exakt vad.
Det kan ibland vara trist att bara se väldigt linjärt mördande under åtminstone 40 minuter, men det görs ändå reltativt underhållande eftersom varje situation är så annorlunda. I ena stunden gör Nic det enkelt för sig och bara kastar sin (hemsmidda, i en riktigt het scen) i huvudet på någon, för att i nästa tvingas fäktas med motorsåg i en oväntat imponerande koreograferad scen där Nicolas Cage faktiskt övertygar som en person i fysiskt okej form. Slutet med sektledaren känns också som att det drar hämndfilmsklimax som koncept till sin logiska spets, och även går en bra bit bortom den.
En del i att det här fungerar är självklart att man valt att casta Nicolas Cage i huvudrollen. Få kan trots allt hämnd lika väl som han, och även om mer traditionellt "bra" skådespelare kan gestalta en okontrollerbar person ungefär lika bra, så skulle de ha svårt att lämna värdigheten vid dörren. Nic kan dock detta bättre än någon annan, och är därför precis den Red som han ska vara. Skitig, osnygg, tung, jobbig, Cage. Det krävs sin skådespelare för att kunna göra det här utan att försöka släta över det allra fulaste, men inte Nic Cage! Låt mig använda ett exempel för att visa på detta:
Vad mer kan man säga efter det där liksom. Låt oss försöka runda av det här nu. Det är ändå julafton.
Mandy är kanske inte en film man kanske sätter sig ner för att titta med familjen på julafton. Den går långsamt framåt, är extremt våldsam och innehåller mer intag av Drog™ än alla tidigare Cagefilm (och då räknar jag med Zandalee som har en scen där Nic oljar in en naken kvinna med kokain). Om du däremot skulle sitta ensam, arg på världen som förrått dig och alla som vågar vara glada trots din sorg, så kan jag glatt rekommendera den. För alla andra, tja, den är ju bra nog för att de flesta ska kunna tycka om åtminstone någonting den gör, men välj kanske en bättre stund.
Är det inte sjukt förresten, att jag i år skulle highlighta en svagare Cage-Era, och så slutar jag på två toppfilmer som Into the Spider-Verse och Mandy? Tidigare Cagekalendrar har liksom avslutats med Wicker Man och Ghost Rider: Spirit of Vengeance, och de perioderna skulle varit starkare? Det var de självklart, men 2010-talet har inte heller varit så himla uselt som folk vill få det till. Visst, Nic har verkligen gjort överlag sämre film som följd av sina ekonomiska problem, men han har det klart bättre än många andra tidigare stjärnor och vid 54 års ålder dök han antagligen upp i hela sin karriärs två bästa filmer. Och även om filmerna varit dåliga har han ju onekligen lärt sig hur han ska hämnas om det någonsin skulle behövas.
God jul hur som helst. Gott nytt år. Ta hand om dig. Eller är det för mycket? I alla fall - Kanske hörs vi igen, och kanske inte. Det är omöjligt att veta vad framtiden har planerat för oss.
Jag vet inte hur man avslutar saker. Hjälp mig.
Ah, nu vet jag.
Tack, St. Nic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar