- Noirbrevet 16:7-8
Låt oss stiga ner i vattnet för att skölja av oss tidigare dagars tveksamma kvalitet. Nu blir det inget mer Pay the Ghost, G-Force, eller ens Primal. Inga ironiska kvaliteter, eller någonting så dåligt att det blir bra. Ingen hånfull underhållning överhuvudtaget. Det är bara good vibes under dessa två sista dagar, och de börjar med Spider-Man: Into the Spider-Verse.
Det är inte varje dag man får prata om en Oscarsvinnare (bästa tecknade film) i dessa kretsar. Det är en lite ovan känsla att det här, att få se och prata om en film sedd av många och hyllad av ännu fler. När jag såg Spider-Verse på bio (på premiärvisningen) för ganska exakt ett år sen var det nästan bara jag i salongen, så att den faktiskt skulle bli den framgång den blev var lite förvånande. Oavsett folkmängd tyckte jag dock mycket om den då, och jag tycker nog ännu mer om den nu. En frisk fläkt i Marvels filmoeuvre, och en påminnelse om att det efter Infinity War går att göra en fantastisk superhjältefilm på en mindre skala.
I filmen får vi följa Miles Morales, en kille i high school-ålder som en dag blir biten av en radioaktiv spindel och får superkrafter, förstår vikten av sina krafter när hans farbror dör osv. Okej, jag förstår om det här låter ganska gjort. Som tur är vet Spider-Verse om detta, så utöver att håna hela konceptet "Spider-Mans origin story" genom att på allt mer lata vis introducera det genom filmen, har den någonting mer originellt på lager:
Under New York har Wilson "Kingpin" Fisk aktiverat en s k super collider för att kunna transportera levande versioner av hans nu döda fru och son från en annan dimension till sin egen. Planen misslycks dock, och istället för familj landar istället fem nya spindelhjältar - Spider-Gwen (Hailee Steinfeld), Spider-Man (Jake Johnson), Spider-Ham (John Mulaney), Peni Parker (Kimiko Glenn) och Spider-Man Noir (Nicolas Cage!!!). Tillsammans måste de både stoppa Kingpin, lära upp Miles, och hitta ett sätt att komma hem till sina egna dimensioner.
Riktigt kul koncept, och när så mycket fokus ska läggas på så många är det tur att varje spindeltyp gjorts väldigt bra. Från Spider-Gwen till Nicolas Cage har alla sin säregna personlighet, men en som alltid på ett eller annat vis går att spåra tillbaka till den evigt gode Peter Parker man känner och älskar. De kanske verkar lite underliga till en början, men inom sig har de alla den där viljan att hjälpa till där hjälp kan behövas, och den improvisationsförmåga som kommer av att ständigt vilja springa rakt in i faran istället för att riktigt bygga upp en riktig plan på förhand.
Det här görs ännu tydligare i det visuella, där varje Spider- fått sin egen säregna stil, vilket i tecknad film betyder att man kan leka väldigt mycket med det visuella runt dem, och reflektera det i den värld de nu alla samlats i. Varje spindel får också sin egen musikstil, vilket gör för ett riktigt skruvat men också stundtals fantastiskt soundtrack som känns ungefär lika kaotiskt men ändå, chockerande nog, fullt fungerande som resten av filmen.
Den medvetet låga frameraten ger hela Spider-Verse en väldigt unik look, men förankrar den också i någon slags verklighet där det finns en tyngd i varje rörelse, och som får det snabba att se ännu snabbare ut. De väldigt starka färgerna som används praktiskt taget överallt gör samtidigt för en väldigt bildskön upplevelse, och någonting som känns halvverkligt, trots att man vet att det är helt och hållet animerat. Märker man det inte direkt, så gör man det åtminstone under någon av filmens större slagsmål.
Vanliga Marvelfilmer har i regel bra action, men det tecknade mediet ger så många fler möjligheter att bara köra på med de galnaste av scenarion och det är någonting som utnyttjas till fullo här. Från enorma slagsmål i ett enda litet rum till i en stor kammare där dimensionerna slås samman är verkligen varje set piece både minnesvärd som ganska fantastisk.
Allting i filmen är sjukt snyggt och välanimerat, men det är i dessa mer fartfyllda stunder där man verkligen märker HUR snyggt och välanimerat det faktiskt är. Pausa var som helst, och hur mycket som än händer kommer det vara utan några suddigheter överhuvudaget, och varje bild kommer vara värd att sätta upp väggen. Jag brukar liksom bara försöka ta Nicolas Cage-bilder när jag ser filmer för den här kalendern, men i Spider-Verses fall tog jag bilder på lite allt möjligt eftersom allting helt enkelt såg så häftigt ut. Till och med eftertexterna ser helt otroliga ut!
Några bildexempel:
Och som om det inte var nog att den kändes originell, snygg, hade fantastiska röstskådespelare och bara i allmänhet var väldigt bra, så är Spider-Verse också väldigt rolig. Inte helt oväntat kanske, den är skriven av Phil Lord och Rodney Rothman som gjorde lika fantastiska Lego Movie 2014 (och skulle göra Solo: A Star Wars Story tills de fick sparken eftersom de ville göra den mer komisk än vad Lucasfilm var bekväma med). Spider-Verse är en något mer vuxen form av vad som gjorde den så rolig, d v s kvick och smart dialog kombinerad med nästan underligt mycket visuell humor i bakgrunden av i stort sett varje scen (till exempel en visuell *bagel*-ljudeffekt).
Sen är det ju också väldigt roligt att Spider-Man Noir kommer från en helt svartvit värld och blir besatt av en Rubiks kub. Och på tal om Nicolas Cage: Nicolas Cage! Här är en mycket framgångsrik film från 2010-talet, så självklart spelar han bara en mindre roll bland de fem, men han gör sannerligen max av den tid han får. Med sin finaste Humphrey Bogart-imitation kommer han med kanske det mörkaste som någonsin sagts i en Spider-Man film, och det är förbannat roligt ungefär varje gång hans mörka verklighet ställs mot de andras förhållandevis normala.
Spider-Man: Into the Spider-Verse är uppenbarligen bra. Den känns både otroligt nördig, och på samma gång den mest tillgängliga Marvelfilmen av alla. Man måste inte ha koll på någonting annat sedan tidigare, och dess stil är nog för att även den mest hjältehatande ska kunna bli intresserad. Den är en origin story för folk som sett tusen origin stories, och en för dem som inte sett en enda. Den visar att vem som helst kan bli biten av en radioaktiv spindel, i vilken värld som helst, och att hjältar kommer i alla skepnader och former.
Filmen går i ett sjukt högt tempo, vilket är mestadels bra, men där kommer tyvärr problemet att de mer känslomässigt starka stunderna (av vilka filmen ändå har en del) inte alltid känns helt förtjänta. En del av licensmusiken används också väldigt konstigt och känns inte alltid heller passande, men det här är små problem i ett hav av kvalitet. Har du inte sett Spider-Man: Into the Spider-Verse, så gör det. Du gör dig bara en otjänst genom att vänta längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar