Sjuttonde december - Arsenal (2017)

 

Så led också Cage en gång för era synder. Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden. I Anden gick han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset. För dem som tidigare vägrat lyssna skrek han högt och okontrollerat.

-Christophers bok 3:18-20

Deadfall är en film jag förväntar mig att alla minns. Åtminstone första timmen. Denna klassiska 90-talsthriller med Michael Biehn i huvudrollen, regisserad av Nicolas Cages äldre bror Christopher Coppola (även känd som Biker-Nicolas Cage) och med vad som kan vara den mest okontrollerade Nic-prestationen genom alla tider. Varenda scen han dyker upp i spelar varenda fiber av hans kropp över på en högre nivå än vad många av oss kanske trodde var möjligt. Ett kort exempel:

Ni som hängt med ett tag vet självklart om att Nic får huvudet friterat ungefär en timme in, och att allting efteråt är bara är en dimma i mitt minne, trots att jag sett filmen två gånger. Aldrig förr har det väl hänt att en skådespelare kan göra så starkt avtryck att det är omöjligt att ens minnas scenerna han inte dyker upp i? Och aldrig har väl en skådespelare lämnat ett så starkt avtryck i en så fruktansvärt svag film? 

Deadfall var inte bra. Tro inte att den var någonting speciellt överhuvudtaget utöver Nics extrema skådespel. Handlingen var ett ointressant mysterium om en tjuv som ska stjäla juveler från en gangsterboss tvillingbror. Låter kanske kul, men tyvärr inte. De övriga skådespelarna verkade inte riktigt vilja vara där, och Christopher är inte direkt regissörernas motsvarighet till sin bror.

Så trots åtminstone en väldigt minnesvärd insats är det här inte en film som jag direkt alls tänkt på sedan jag senast såg den 2016.

Förrän idag. 

Arsenal - ett händelseförlopp

Nicolas Cage dyker upp i öppningsscenen, iklädd en gräslig kostym, solglasögon, en extremt tydlig peruk, kuslig fakemustasch och kanske den mest uppenbara lösnäsan jag sett. Tänker inte så mycket mer på det, mer än att det är en väldigt lustig look för honom. 

Sedan försvinner han ur filmen ett tag och istället fokuserar den på två bröder, en laglydig och en mer strulig som får sitt kokain stulet och har problem med sin familj. Mycket ointressant, knappt ens värt att nämna. 

Nicolas Cage dyker upp igen! Han spelar en smågangster, och jag noterar hur sammanbitet han pratar, och påminner han inte lite om karaktären i Deadfall...?  Jag skakar dock av mig tankarna fort, för hur kan den karaktären dyka upp igen när han är död sedan länge, och ännu bättre fråga: vem skulle egentligen vilja göra en film med Deadfall-kopplingar av alla möjliga filmer?

Mer familjedrama. Zzzzzz osv. 

Mer Cage! Och som han spelar över! Nästan som i... nej, jag ser bara vad jag vill se. Men vänta lite, plötsligt dyker Christopher Coppola upp och spelar den här karaktärens bror. Det här kan inte vara en slump. Men det skulle ändå vara för sjukt.

Och så inser jag, men vänta, både karaktären i Deadfall och Arsenal heter Eddie. Jag pausar plötsligt filmen. Det här måste undersökas innan jag kan fortsätta.

IMDB: "A sequel to the film Deadfall, in which Cage plays the same character. This film exists, despite the fact that Cage's character dies in Deadfall."

?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Hur HUR HUR har det funnits en Deadfall-uppföljare i två år utan att jag vetat någonting om det? Jag har ändå läst en hel del om Arsenal, och inte i någon text har denna sjuka koppling nämnts.  Kanske inte helt oväntat, hur många känner trots allt till föregångaren, men ändå. Någonstans borde det nämnts. I recensioner säger folk bara att det är inte riktigt dålig film med en Cage i ful peruk, vilket stämmer, men ingenting om vilken historisk film det här faktiskt är? Sjukt dåligt av folk.

Arsenal - en recension?

En bror blir kidnappad av Nicolas Cage, och den andra brodern måste rädda honom, och så dyker John Cusack upp i bandana. Så. Handling färdig.

Det är en sak att någon vill göra en uppföljare till Deadfall, men nästan lika konstigt att då göra ungefär samma film igen. Uppenbarligen inte sett till handling då, den ena handlar om kidnappning och den andra stöld. 

Båda är uppbyggda efter samma Cage-dramaturgi. Denna dramaturgi har alltså två stadier som varvas, snarare än den mer klassiska modellen som har typ inledning, fördjupning, konfliktförlösning osv. Det enda stadiet är ”Nicolas Cage är i bild”, och det andra ”Nicolas Cage är inte i bild”. På så sätt skapar man en intressant dynamik där filmen ibland är fruktansvärt tråkig och man bara vill dö för att slippa se mer, och man ibland har en väldigt bra stund.

Jag tänker detta: om man gör en uppföljare på Deadfall bör man ha sett den, och då bör man veta vad den gjorde fel. Det krävs någonting alldeles extra för att man ska dra slutsatsen "nä men det här var ju bra. Vi gör samma sak igen, gänget.". Nicolas Cage var det enda bra där, och han förblir det enda bra här. Så varför ha med honom så lite? Han är huvudskurken, så det skulle inte vara konstigt om han dök upp oftare. Sen kan jag självklart sympatisera med om Nicolas Cage själv inte fysiskt klarar av att skådespela så mycket under en längre tid än vad han gör.

Men ja, egentligen går det antagligen att kopiera in precis det jag skrivit i någon tidigare recension. Bara ändra att han dyker upp sporadiskt genom hela filmen snarare än ganska ofta under första fimmen, för mina känslor är verkigen exakt samma.  

Låt oss använda ett udrag från 2015 års recension: "Det finns absolut ingen anledning till att se [Arsenal]. Eller, det är vad jag skulle sagt om det inte varit för Nicolas Cage. Jag vet av erfarenhet att han är en bra skådespelare, men Nic behöver verkligen en bra regissör som kan tygla honom. Christopher Coppola är hans mer oerfarna bror och det var inte det optimala regissörsvalet. Vampire's Kiss var megaspel på hög nivå, men jag vill ändå tro att det fanns en metod i galenskapen. I Deadfall vet jag inte vad som hände. Det är inte samma sorts överspel som tidigare. Ännu en gång tänjer han på gränserna, men på något sätt ännu mer än någonsin förr. Det här är inte ett megaspel längre, det har övergått i ultraspel. När resten av filmen är så himla allvarlig är det konstigt att N-Cage får ränna runt på det vis han gör så länge utan att någon riktigt reagerar på det. Det blir inte bättre av att hans karaktär, Eddie, också är en sån där cool typ som har solglasögon inomhus och med en frisyr (spoiler alert - det är en peruk [spoiler alert 2019 - det är den väldigt uppenbart i Arsenal också, men eftersom det aldrig tas upp kan den mycket väl vara tänkt som verklig] som kan liknas vid en casual Hitler. Och sättet han pratar på - vad är grejen med det?! Det är som att han aldrig öppnar munnen när han pratar! Under den ganska korta tiden han ändå är med i filmen lyckas han också visa prov på absolut alla känslor known to man, plus några nya jag inte ens visste existerade, och tänk - han lyckas superultramegaspela fram ALLA. Han är så fruktansvärt dålig i Deadfall, men jag har nog aldrig i hela mitt liv varit med om en mer underhållande insats från någon skådespelare."

Det här var alltså ett enda stycke. Vad var det egentligen för fel på mig fyra år tillbaka. Och jag tar självklart tillbaka det där tramset om att Nic var fruktansvärd i Deadfall. Han var FANTASTISK, och låt inte någon lura i dig annat. 

Texten är överlag väldigt slarvigt skriven och det är något lite pinsamt med vissa ordval samt "?!", men jag antar att övning ger färdighet. Hade jag inte skrivit den dåliga texten 2015 hade jag kanske inte kunnat skriva denna dåliga text i dag. Det är nästan lite vackert.

Arsenal var det alltså. Se den inte, men försök hitta en Cage-highlight reel. Det var allt. Tjolahopp.

Och så måste jag väl skämta om att "nej, det är inte det svaga fotbollslaget vi ska prata om i dag, höhö".

Så. Då var det gjort. Tjosan.