-Willemordet 27:6
Liten disclaimer för dagens inlägg: Jag är medveten om att det kan bli svårt att se Willem Dafoe som en kompis i och med hans namn, och i Dog eat dog är han definitivt en Willem Dafoe för samhället, men han är Nicolas Cages karaktärs Willem Dafriend. Så även om jag kommer kalla honom Dafoe genomgående, var medvetna om att han faktiskt bara är det i vissa sammanhang.
Bra. Då var det uppklarat.
Efter Dying of the Lights komplicerade historia såg Paul Schrader till att han i nästa film skulle ha full kontroll över sitt verk och även att Nicolas Cage skulle dyka upp igen, möjligtvis för att han skulle vara villig att betala $100 000 av sin lön för att övertyga Willem Dafoe om att vara med i filmen (obs det här hände faktiskt). Vad som föddes ur detta var Dog eat dog; en film om dåliga människor som göra många dåliga saker.
Tre brottslingar, Troy (Cage), Mad Dog (Dafoe) och Diesel (Christopher Matthew Cook) är i stort behov av pengar för att kunna upprätthålla sina exklusiva livsstilar, och tar sig därför an jobbet att kidnappa en gangsters bebis. Saker och ting går inte riktigt som förväntat, och det spelar inte så stor roll eftersom det här inte är en film som bryr sig om att fokusera på en enda större sak.
Det är både en styrka och ett problem för Dog eat dog att den bara hänger med karaktärerna i deras liv under denna korta period. Hela händelseförloppet är uppfriskande oförutsägbart, och under majoriteten av filmen fungerar det eftersom de ändå agerar efter någon slags kausalitet.
Problemet blir tydligast mot filmens sista akt. Tidigare har allting fungerat eftersom allting som hänt antingen byggt upp karaktärerna, eller faktiskt tagit dem framåt i någon slags handling, men ju närmare slutet man kommer, desto tydligare blir det att det stora som hänt inte riktigt kommer leda till någonting, och istället blir det på tok för stort fokus på Willem Dafoes ångerfulla Mad Dog som bara maler på utan att det i slutändan leder någonstans överhuvudtaget. Willem Dafoe är ju Willem Dafoe och han är alltid kul att se på film, men just den här sekvensen känns endast som bortkastad tid.
Det känns även som om Dog eat dog har lite för mycket att säga. Där Dying of the Light (och Dark) ändå kändes rätt tydliga, så blir det dissonans i varje budskap eftersom för mycket slåss om utrymme. Det är kommentarer på kapitalism, polisbrutalitet, amerikanskt vapenvurmande, människors opålitlighet, och säkert också någonting mer. Allting känns ärligt och välmenat, men i en film med så ofokuserad handling skulle det antagligen vara bra att ha ett mer fokuserat budskap snarare än att lägga pengarna i så många olika säckar. Det gör bara att det ofokuserade blir mer ofokuserat, och utan fokus blir det lätt en ganska jobbig resa att själv koncentrera sig på.
Dog eat dog är dock en minnesvärd upplevelse, trots dess ganska många problem. Från sitt sjuka sinne för humor (som dock är väldigt hit or miss) till sina många sjukt snygga scener är den stundtals njutbar både för syn som sinne, och de sista tio minuterna när Nicolas Cage plötsligt börjar imitera Humphrey Bogart är bitvis oerhört förvirrande, men också ganska fantastiska.
Filmens otroliga kokaindriv har också sin charm, och det finns någonting i att skildra tre ganska korkade människor gå genom livet utan att någonsin inse att man bör sluta spela medan man fortfarande har hälsan i behåll. De faktiska brottsscenerna är väl utförda och känns, likt allting annat i filmen, väldigt realistiskt smutsiga och kaotiska. Man vill liksom inte titta på vad som händer, men det är så välgjort att det inte riktigt går att slita blicken från det.
Och så har vi ju både Nicolas Cage och Willem Dafoe i en och samma film. Jag känner att det inte kan sägas för många gånger. Inte sedan ganska fantastiska Wild at heart har de dykt upp tillsammans, och även om det nu inte är i tidernas allra bästa film gör de båda verkligen, tja, bara det allra mesta de kan av det material de givits. Det är inget sjukt överspel, men däremot två skådespelare som har så uppenbart roligt på jobbet att de utför de underligaste av scener med total, men ändå otvungen inlevelse.
Tyvärr är det ett minus att trion består just av Nicolas Cage, Willem Dafoe, och... Christopher Matthew Cook. "Vem?", undrar du kanske, och det gör lite jag också. Han är en fullt kompetent skådespelare, men hans karisma är nästan lägre än noll, och att lägga så mycket tid av filmen på att följa denna man med en träbits charm är inte vad jag skulle kalla en bra stund. Det hade behövts någon som kan antingen spela av de två andra, eller som kan komma upp i samma energinivå, och gode Cook är inte någon av dessa.
Dog eat dog är definitivt stil över substans, och ibland fungerar inte ens stilen. Paul Schrader har haft stoltare stunder, men sett från perspektivet att den är gjord av en arg man som fått sin tidigare film - som han dessutom hade väldigt höga tankar om - stulen av sig och som nu gör ännu en för att få ut ungefär alla frustrationer han haft inom sig, går det ändå att förstå varför den är som den är. Möjligtvis är den för mörk, kanske känns humorn ofta lite för smaklös och kanske är det oklara fokuset någonting som kommer skrämma bort folk. För den som däremot vill ha ett raseriutbrott (med alla dess okontrollerade aspekter inräknade) i filmform är Dog eat dog ett riktigt hett alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar