- 2 Cage 2:23-24
Jag känner mig sliten idag. Trött, trög, och bara allmänt inte helt med i matchen. Tro dock inte att det är på grund av att jag gjort någonting speciellt. Jag har inte varit ute och levt livet, varit vaken för länge eller någonting ens i närheten av det. Tankar om att jag överhuvudtaget skulle ha ett liv utanför att se och skriva om Nicolas Cages filmer är nästan löjeväckande.
Den enkla sanningen är att jag sett 2017 års skräckkomedi Mom and Dad; en ganska genialisk film om föräldrar som plötsligt blir okontrollerade mördare, men endast gentemot sina egna barn. En på pappret snygg kommentar på hur vuxna förlorar sina egna identiteter när de blir föräldrar, och ett manus som förstår att Nicolas Cage är som bäst när han har en karaktär som motiverar hans klassiska överspel. I det här fallet en mordisk pappa. Eller bara sig själv. Det är inte som att jag vet hur Nicolas Cage vanligtvis är som förälder IRL.
Tyvärr är premissen roligare än filmen i sig. Den är ungefär lika subtil som en slägga, och bygger upp alla barn som avskyvärda så att tanken om att föräldrar förlorat något genom att få dem blir mer trovärdig. Detta hjälps inte alls av att regin är bland det jobbigaste jag varit med om på länge. Musiken är alltid opassande, klippen är jobbigt frekventa, och nästan alla scener är orimligt fula. Allting känns väldigt medvetet för att göra någonting som ser coolt och frenetiskt ut, men det upplevs mest bara som forcerat och tröttsamt.
Dialogen är också bara bisarr i bästa fall, och fruktansvärt som sämst. Till exempel när huvudpersonen flyr från skolan med sin kompis, och kompisen säger någonting i stil med "we can take my car, I drove to school this morning!". Det är lite som om jag skulle säga att jag ska cykla hem, och det kan jag eftersom jag cyklade hit tidigare. Kanske inte helt naturligt.
Sen är inte allting illa i landet Cage. Nic själv är fantastiskt okontrollerad i sin roll, och aldrig har väl någon haft så mycket patos i förstörandet av ett biljardbord. Selma Blair, filmens Mamma, har självklart problem med att riktigt sticka ut bredvid den här sortens Cage, men hon gör verkligen inte bort sig på något sätt. De är hur som helst båda trovärdiga som galna mördare.
Det finns vissa problem med Mom and Dads pacing på så vis att den går ganska mycket i står under ett rätt bra tag efter att föräldrarna blivit galna. Precis som karaktärerna sitter man mest och väntar på ett genombrott från antingen mördarna eller de tilltänkta offren, men trots att filmen bara är 83 minuter lång känns det som att det tar ett ganska bra tag innan man får något slags genombrott.
Till en början är det rätt kul bara för att allting är så konstigt, men tyvärr vänjer man sig vid det ganska fort eftersom det är på ungefär samma nivå av konstighet ett bra tag. När det väl skruvar upp en till är det dock genom en twist som gör sista akten så underhållande att all väntan nästan är värd det bara för den galenskap som bryter ut, och där Nicolas Cage plötsligt börjar kännas snudd på normal i sin nya kontext.
Mom and Dad är verkligen en tröttsam upplevelse. Jag känner verkligen att det finns någonting bra där, och stundtals visar den också prov på att vara väldigt mycket bättre än sitt ofta jobbiga yttre, men den är bara för hektisk, ofokuserad (med alldeles för många flashbacks) och medvetet edgy att man tröttnar ganska långt innan denna häst gått i mål. Den har heller inte något slut, vilket på sätt och vis är lustigt, men det krävs någonting bra mycket bättre än denna för att komma undan med ett sådant knep.
Jag vet att det här är en film som oväntat många tycker om, men det går bara inte för mig. Jag kan gilla Nicolas Cage utan någon asterisk, men nästan allting annat måste komma med "det här är bra, MEN...", och det känns inte direkt som tecken på någonting strålande. Ändå bättre än det mesta andra i den här kalendern, men det säger inte så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar