Nionde december - Trespass (2011)

Och han sade till dem: "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar. Fråga bara Cage."

-Nicolas brev 2000:145

Vi känner alla till Nicole Kidman. Australiens stolthet, en evig stjärna, BMX Bandits osv. En respekterad skådespelare världen över, och i största allmänhet Nicolas Cages motsats. Men hennes karriär är mer komplicerad än vad som kanske är den allmänna bilden. 2011, där vi nu befinner oss, har hennes filmval gått... sådär. Antingen har de inte setts av någon, och fått sporadiskt okej kritik (bl a The Rabbit Hole, Nine), eller setts av väldigt många och sågats hårt (Australia, The Golden Compass). 

Nu, runt Trespass, har hon egentligen inte haft en riktig ekonomisk som kritisk hit sedan Happy Feet 2005, och där endast i en biroll. Det är lätt här att skapa ett Cage-liknande narrativ, men så kul ska vi inte ha. Känslan är snarare att hon haft otur, och faktiskt själv valt att ta roller i filmer som haft potential, men som av en eller annan anledning bara inte fått den respons som man kanske kunnat förvänta sig. Vad man tycker om den är det också annorlunda att vara med i Australia, som sågades men ändå är Australiens tredje största film genom tiderna, än dussinthrillers och G-Force.

Därför är det lite konstigt att hon nu plötsligt dyker upp i Joel Schumachers Trespass, som från alla håll och kanter redan på förhand skriker "B!" och inte någonting en människa med annat än flera öar att betala av borde vilja dyka upp i. Dessutom kan man tycka att någon som spelade en huvudroll i Batman Forever vid det här laget bör veta att undvika Schumacher.

För Nicolas Cage var det här dock en väldigt rimlig väg att ta i jakten på pengar. Schumacher gör sällan hyllad film, men de kan dra in mycket pengar på en lägre budget (t ex The phone booth, Flatliners och The Number 23). Dessutom har de båda erfarenhet av varandra efter 1999 års 8mm som även den var en framgångssaga (och i min mening klart bättre än de riktigt svala recensioner den fick när det begav sig). 

Ett misstag, visade det sig. Trespass var inte i närheten av att gå med vinst, och fastslog ännu hårdare vilken föredetting Cage blivit. Från att ha varit synonym med kanske lite konstigare, men ändå kvalitativ film, var han nu det tragiska ansiktet utåt för vad som händer med någon när rikedomar stiger en åt huvudet. När en film hade honom som ett affischnamn kunde man vara säker på att den kanske inte behövde ses. 

OM MAN INTE SKRIVER 23 RECENSIONER OM HANS KARRIÄR I MODERN TID!!!

Jag har begått ett fruktansvärt misstag. 

Kyle (Nicolas Cage) är en diamanthandlare som bor med sin hustru Sarah (Nicole Kidman) och deras dotter Avery (Liana Liberato) i en lyxvilla på behagligt avstånd från störande grannar. En kväll när Kyle precis kommit hem och Avery smitit iväg till en fest invaderas deras hem av maskerade män som vill åt diamanterna i Kyles kassaskåp. Allting är dock inte vad det verkar. Både rånare som rånade har alla något att dölja.

Trespass hade kanske med sin premiss kunnat göra någonting spännande, men det som allra mest talar emot den är att det egentligen bara finns handling för kanske ett pilotavsnitt på 45 minuter och inte en långfilm på en och en halv timme. Kanske en halvtimme in börjar filmen ganska desperat gång på gång hitta nya anledningar för rånarna att stanna kvar i huset, och, kanske allra mest, bara allt djupare slå in att Kyle inte har några pengar överhuvudtaget. 

Och det är nästan lite otrevligt att göra en film med Nicolas Cage i huvudrollen vid just den här perioden och låta honom spela en tidigare framgångsrik man som nu döljer för sin familj att deras rikedomar är slut. "Jag har fått sparken", "kassaskåpet är tomt", "halsbandet är falskt", "ja, det finns pengar i väggarna, men jag ska bränna upp dem". Och det är inte som att han bara får skämmas över att han måste erkänna allt detta för sin familj medan han rånas och hotas till livet, utan han måste också under filmens gång nästan tändas eld på, bli skjuten samt få en hand krossad. 

Och kanske tog det på hans entusiasm, för aldrig har jag väl tidigare varit med om att Nicolas Cage skådespelat så mycket, men ändå så lite. Det finns liksom inget liv i honom överhuvudtaget, och det är så extremt tydligt att det här bara är en man som skådespelar händelserna, snarare än att han gestaltar rollen och själv kliver in i den. Han har en lite konstigt förställd röst och skriker mycket, men det är sorgliga skrik. Som om en apatisk försöker härma känslor hen en gång haft. Självklart är det underhållande till ett visst mått, men det skär lite i hjärtat att höra. 

Nicole Kidman och Ben Mendelsohn (huvudrånaren) är bra i sina roller och verkar faktiskt ha tagit sina jobb på allvar, men ungefär där tar det positiva slut. Det är nämligen svårt att komma ifrån Trespass allra största synd: den är hemskt tråkig.

Det känns som att manusförfattare Karl Gajdusek var relativt medveten om att han inte hade det starkaste av skelett. Istället för att stärka det klädde han dock bara på det med på tok för många intriger så att det skulle kunna komma typ en twist per scen och på så vis hålla intresse uppe. Problemet med det är att det istället får filmen att kännas överfylld, extremt ytlig och utan något riktigt fokus. Ja, en familj ska rånas, men det ska också hinna vara rena såpoperan innan natten är över och tyvärr en väldigt ointressant sådan. 

Lägg fokus på att några av rånarna är lika mycket offer som de rånade och jag hade kunnat köpa vad som såldes. Åtminstone så länge man också klippt bort scenerna där Mendelsohn måste förklara förutsättningarna om och om igen.

Men jag behöver inte den där konstiga kärlekstriangeln eller tonårsfesten med en massa rika ungdomar som inte leder någonstans. Smalna av, hitta den röda tråden att knyta fast i handlingen, och titta inte ständigt åt sidan i rädsla över att tittare inte kommer orka hålla intresset uppe. Ibland är det faktiskt roligare med en bra film än en massa vändningar. 

Det kanske känns som att det kommer abrupt i en recension av Trespass, men nu ska jag berätta en djup sanning för dig, kära läsare. Livet känns möjligtvis långt, men så är det tyvärr inte. Visst, det flesta av oss kommer leva i många decennier till, men vi är alla bara en obetydlig del av en oändlig historia. När dödens kalla hand greppar tag om våra axlar är det slut. Därför måste vi vara smartare än att se filmer som Trespass. Eller vara med i filmer som den, för den delen. 

I kontexten människans historia är vår tid hemskt begränsad, så varför spendera tid på skräp? Det finns så mycket bättre saker man kan göra, och inte nödvändigtvis någonting som kräver en större insats. Jag antar att det jag vill säga med allt det här är att Trespass - även om den inte är det sämsta jag någonsin sett eller ens den sämsta under årets kalender - fått mig att tänka på min egen dödlighet. Det är ändå väldigt få filmer som kan sägas ha gjort det. 

Hur som helst - vi hörs imorgon för ännu en svag thriller med Nicolas Cage!