-Helige Cage 15:30
Dying of the Light. Någorlunda legendarisk i Cages oeuvre främst för att han själv på förhand i flera intervjuer berättade att det här kan ha varit den bästa film han gjort, och så släpptes den till kanske det sämsta mottagandet någon av hans filmer hittills fått. I vanliga fall skulle historien ta slut där, och Nics beröm skulle bara ses som lite väl entusiastisk reklam.
I samband med premiären kom det dock ut att regissör och manusförfattare Paul Schrader (som också skrivit Taxi Driver och Raging Bull) tvingats lämna över allt material till ett av sina produktionsbolag som helt och hållet klippt om, lagt till egen musik och ändrat hela filmens färgskala. Så den film Nic själv älskade att vara med i, den hade egentligen ingen sett.
Och det är synd att det här skulle hända, för Schrader är en intressant regissör med en ofta väldigt unik vision. Dying of the Light handlar om Evan Lake, en CIA-agent som närmar sig pensionsålder och som efter att ha torterats av terrorister 22 år tidigare är både traumatiserad och precis diagnostiserats med en tidig form av demens.
Lake har i flera år hävdat att mannen som ledde tortyren, Muhammad Banir (spelad av svenska Alexander Karim!) fortfarande är vid liv trots bevis på att han dog i CIA:s räddning av Lake, och frustration över detta i kombination med demensens påverkan på hans beteende leder till att han säger upp sig efter 30 år på jobbet.
Plötsligt knackar det en dag på Lakes dörr. Det är hans lärling och gode vän Schultz (Anton Yelchin), som berättar att han stött på tecken som pekar mot att Banir möjligtvis ändå lever.
Det här hade kunnat bli en kul, lite annorlunda thriller som vill lura in tittaren i tron att den kommer vara ännu en hämndfilm för Nicolas Cage att beta av, men som fokuserar på en mans ständigt och brutalt försämrande psyke. Det skulle kunna bli lite experimentellt, lite paranoia över vad som riktigt pågår, hämndens poänglöshet på det stora hela, och ett i största allmänhet väldigt sorgligt karaktärsporträtt.
Det är självklart fel att recensera en film för vad man önskar att den var istället för vad den egentligen är, men det är så lätt att se hur det här hade kunnat bli bättre. Ta bort alla scener med Banir så att det tills slutet är oklart om han faktiskt lever (alternativt gör de till Cages fantasier, och vara lite oklar med det tills de faktiskt träffas), gör hämndvinkeln till en del av hans stigande aggressioner och tidigare nämnda paranoia som resultat av sjukdomen snarare än någonting som alltid verkar funnits där.
Anton Yelchin borde antagligen tagits bort ungefär efter att han kommit med avslöjandet. Han tillför visserligen ganska mycket till storyn, men karaktären är så orimligt medgörlig att han tar en ur upplevelsen ganska hårt och Iréne Jacobs (från Kieslowski till Cage. Lite sorgligt) karaktär skulle kunna ta hans plats utan problem.
Tyvärr är det här inte riktigt vad vi får. Istället är det mest en thriller med gimmicken att Nicolas Cage ibland visar tecken på demens under opassande stunder, vilket kanske egentligen inte är dåligt, men inte heller någonting särskilt speciellt. Han spelar rollen bra, det märks att det här var någonting han brydde sig om, men det känns som att karaktären kunnat göras mer mänsklig, och mindre en diagnos med hämndkänsla.
Trots detta tycker jag ändå inte att Dying of the Light är ens i närheten av så historiskt usel som många andra verkar, varken nu eller när jag första gången såg den 2016. Den är inte bra, men premissen är ändå intressant och även om demensen verkligen känns mer som ett sätt att få handlingen att sticka ut så, tja, får den handlingen att sticka ut från mängden svaga Cagethrillers som finns där ute. Trots den lite för varma färgskalan ser filmen också helt okej ut, och skådespelarna gör alla ett oväntat bra jobb.
Men det finns självklart problem. Ganska många problem. Filmen är definitivt för mycket tell och för lite show, känns otroligt generisk thriller bortom demensen, musiken är fruktansvärd, dialogen är ofta svag, och trots att den bara är 96 minuter lång hade den antagligen kunnat klippas ner med åtminstone en halvtimme. Som sagt - den är inte bra, men utöver musiken är ingenting heller så dåligt att man reagerar särskilt starkt på det.
Dying of the Lights allra största synd är att den känns hemskt ospeciell och säker, men det är väl inte riktigt som skäl nog att hata den. Snarare rycka med axlarna i dess riktning. Jag har bara den här veckan sett åtminstone två filmer som är sämre liksom.
Någonting som jag däremot kan ogilla väldigt starkt är att vi aldrig kommer få veta hur den tilltänkta versionen av Dying of the Light hade sett ut. Otroligt trist att Schrader aldrig fick tillbaka tillgång till sitt material eller något som helst tillstånd att klippa om den.
Åtminstone inte på lagligt vis. Låt oss börja om.
Fjortonde december - Dark (2017)
Du ska inte stjäla scener med Nicolas Cage
- 2 Nic 20:15
“Dark” was filmed in 2013 and released in 2014 under the title “Dying of the Light”. The film was taken from me after the first director’s cut, re-edited, scored and mixed without my input.
I offered to revisit de film, cut and mix a new version at my own expense but was denied permission by the producers.
This cut was created using work print DVDs. I had no access to the original hi-res footage and unmixed sound. I used those limitations to my advantage when creating this new film.
I was working toward a more aggressive editing style when “Dying of the Light” was taken away from me. “Dark” represents the direction I was hoping to go.
“Dark” was not created for exhibition or personal gain.
It is for historical record.
- Paul Schrader
Denna text är vad som inleder 2017 års Dark, Paul Schraders omklippta version av Dying of the Light som mer liknade den film han från början hade i sitt huvud. Den har aldrig getts ut på lagligt vis för den stora allmänhetens beskådan, utan gick under en period endast att se på ett fåtal amerikanska muséer vid förfrågan. 2018 lade dock Schrader själv ut filmen på Piratebay, så det som en gång var blott en olaglig version är nu ännu olagligare, men går åtminstone att få tag på för den som inte vill behöva dra till typ MoMA för att titta på Nicolas Cage.
Dark är en otroligt fascinerande upplevelse. Bara att man ser denna film som juridiskt sett inte existerar är spännande, men också hur den visar på hur otroligt stor skillnad det kan bli på scener bara de klipps på ett lite annat sätt. Det är kanske en eller två scener som inte är med i Dying of the Light, men annars är det liksom precis samma scener som bara används på andra sätt.
Och här är till stor del den film jag från början ville ha. Mer fokus på Evan Lakes ständigt försämrade tillstånd, och mindre på thrilleraspekten. Hans resa neråt blir också väldigt mycket bättre gestaltad genom den vilda klippning som satts i bruk, där det ibland börjar kännas rent experimentellt på en Brakhage-nivå.
Även om jag inte har någon aning om hur det är att vara dement känns det verkligen som att man som tittare befinner sig inuti Lakes huvud. Det är kaotiskt och ofta mycket obekvämt, men också ett extremt effektivt sätt att fånga in sin tittare på.
Den mer generiska thrillern finns på sätt och vis fortfarande där, men den existerar istället mest som ursäkt för att skildra sjukdomsförloppet och en man vid slutet av sitt eget medvetande, snarare än att vara någonting i förgrunden. Dessutom har runt tjugo minuter klippts bort för en klart mer effektiv film, och det tackar vi för.
Dock finns fortfarande problem här. Dark är definitivt bättre än sin lagliga broder, men den lider egentligen av till stor del samma problem. Handlingen (snarare än premissen) är inte bra, och hur mycket man än försöker dölja den bakom ett demenstöcken finns den fortfarande där. Dialogen är dålig oavsett hur förvrängt och industriellt ljudet än må vara. Banir borde inte vara med tills Lake faktiskt träffar honom, och eftersom den är byggd på work print-DVD:er hade redan det fruktansvärda soundtracket lagts till på scener, och musiken blir inte direkt bättre av att det klipps så i scenerna. Karaktärerna förblir också rätt sådär.
Slutet, hur effektivt det än är, känns också som den fattige mannens 2001-klimax (på ett visuellt plan). På sätt och vis tycker jag om det eftersom det är ganska häftigt, men i skuggan av tidigare filmer med liknande skevenser gör hela alltet ganska lite för mig, och inom filmens egna kontext känns det bara inte helt rimligt. Jag förstår att det ska symbolisera att demensen nu tagit över helt och hållet, men det görs på ett sätt som känns för mycket som en cool grej av en filmskapare med feeling än någonting som faktiskt passar in med resten. Jag hade gärna sett mer Commingled Containers och mindre Stadt in Flammen, eller åtminstone det ena eller det andra istället för båda två samtidigt.
Jag förstår verkligen varför producenterna inte lät honom göra den här typen av film för en bredare publik, hade jag lagt pengar på den hade jag nog också sagt nej, men det gör verkligen för en klart starkare upplevelse än vad vi faktiskt fick. Från trist, gammal Nicolas Cage till ofta otroligt fascinerande konst. Den här och Dying of the Light känns som någonting alla som filmstudenter borde tvingas se för att förstå vikten av bra klippning bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar