Tjugoförsta december - Kill Chain (2019)

Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Nicolas Cage.

- St. Nicolas brev 15:15

Välkommen till 2019! Ett år Nicolas Cage lyckades med att vara med i minst en film per månad fem månader i rad, från augusti till december, vilket känns som att det ska vara värt något slags pris. 

Och välkommen till Keane Reeves! John Wick är antagligen den actionfilmserie från 2010-talet som funnit mest framgångar. Kan verka konstigt att nämna detta i en Nicolas Cage-relaterad text när han ju inte har någonting med dessa filmer att göra. Det finns dock en poäng med detta. Låt oss först titta på affischen för John Wick 3 som allra hastigast.

Ganska slående färger, eller hur? Den sticker sannerligen ut från mängden. Låt oss också titta till affischen till Kill Chain, som släpptes någon månad senare.

Nu tänker jag inte jag sitta här och bygga konspirationsteorier om att Kill Chain har ungefär exakt samma färgschema för att kunna associeras med John Wick på något plan. Det är nämligen inte en konspirationsteori om det är sant. 

Men varför försöka efterapa en enorm actionsuccé för sin affisch? Mycket bra fråga. Det kan ha att göra med att Kill Chain faktiskt inte har någonting annat än Nicolas Cage att sälja sig med. Det går inte riktigt att sälja in handlingen på något bra sätt eftersom den helt och hållet bygger på en twist som kommer med kanske en halvtimme kvar. Det går inte att sälja ut den som rak actionfilm, för det är den inte heller. 

Det här kan vara den mest obskyra Cagefilm jag har sett så här långt. Det finns liksom ingen info om den där ute utöver att den spelades in i Colombia. Den är en av endast två Cagefilmer som inte ens har sin egen sida på Wikipedia. Lite konstigt kan jag känna, för jag har definitivt pratat om mer anonyma filmer under dessa veckor. 

Kill Chain hjälps definitivt inte ur  det obskyra träsket av att den är så svår att beskriva. Två lönnmördare skjuter på varandra, sen blir en av dem arresterad, och dödad, och så flyr mördaren till sin flickvän, som sen flyr med juveler till ett hotell drivet av Nicolas Cage i väntan på att få träffa den mystiske Araña. Det här låter kanske ganska rakt, men medan man tittar känns allting väldigt kontextlöst. 

Som tur är dyker Nicolas Cage upp ungefär 40 minuter in för att förklara exakt varför allting har hänt som det gjort, och det låter kanske billigt, men är oväntat smart. Allting är självklart bara en enda lång hämndkedja eftersom det här är en modern Nic Cage-film, men det är oväntat rimligt. Visst, planeringen är på en överdriven Darth Sidious-nivå av förutsägande, men tar man det aktiva beslutet att inte tänka för mycket på saken fungerar det rätt bra. 

Att Nic dyker upp ungefär 40 minuter in i en film där han ska vara huvudperson bör självklart vara recept för katastrof, men faktiskt inte. Kill Chain är verkligen ingen fantastisk film (den är snarare ganska medelmåttig). Till skillnad från mycket annat den senaste tiden är den dock inte alls tråkig. Trots hämnd känns den inte alls generisk eftersom den ändå på något vis sticker ut i sin genre på så vis att den är mer fundersam än arg, och ständigt har någonting nytt att överraska med genom sin första akt där huvudpersonen känns som att den byts ut i varje scen. Den vet också att inte dra ut på sig själv, och på 90 minuter hinner den med en början, en mitt och ett slut utan någon som helst form av utfyllnad, eller att det någonsin känns påskyndat. 

Sen är det väl så att ungefär allting Kill Chain gör, gör den rätt sådär. Den ser sådär ut, dialogen är  rätt sådär skådespelarna är rätt sådär, skälet bakom hämnden är rätt sådär (väldigt rimligt, men verkligen inte nyskapande på något sätt), actionscenerna är rätt sådär, och Nicolas Cages sporadiska spanska är sannerligen rätt sådär. 

Nicolas Själv är dock rätt bra sett till produktionen. Det skulle definitivt kunna vara en film där han bara ger en av sina "ge mig pengarna"-prestationer, men det finns någonting att ta av här. Ganska olik Cage på så vis att han är väldigt lågmäld största delen av tiden, men det finns en trovärdighet i hans sorgsna ögon som sällan går att skåda nuförtiden, och en inlevelse som inte kräver enorma skrik för att man ska köpa den. Det blir extra imponerande när man tänker på att Kill Chain kom i oktober, alltså precis i mitten av den sjuka filmstreak han just nu är uppe i. Att han ens hade tid att skådespela ska inte underskattas här. 

Summan av allt detta är väl egentligen inte en film man måste se under någon period i sitt liv. Kill Chain känns lite lågbudget på det där sättet som gamla Tv-filmer kunde göra, där det hände saker men ändå inte riktigt, och Nic använder aldrig ens den där kofoten han håller i på affischen. Den är dock inte alls tråkig, har ett manus över förväntan, och en Cage som bryr sig om vad han håller på med. Vad jag vill säga med detta är alltså att det inte är speciellt bra, men det finns definitivt värre. Den hade till exempel kunnat vara en till Tokarev.