Sjunde december - The Sorcerer's apprentice (2010)

Ni skall inte befatta er med spådom eller trolldom, och ni ska verkligen inte binda mig till en tavla i tio år.

- 3 Nicolas "Trolleri" Cagebok 10:14 

Tjosan, här är en till film att prata om, och i kontexten Nicolas Cages karriär en ganska sorglig liten historia. Jag säger det väl varje dag, men jag inleder med det igen: Nicolas Cages karriär efter 2006 var definitivt inte vad den varit innan, och ingenting med honom som det stora affischnamnet gick längre som förväntat.

Efter att han gjort ekonomisk succé med framför allt National Treasure-duologin var Nicolas Cage, underligt nog, en av de mer framgångsrika skådespelarna för Disneys spelfilmsavdelning. Så när han kom med idén att göra film av Trollkarlens Lärling-sekvensen från Fantasia sa de ”självklart Nic, du är lika viktig för oss som The Rock”, och så föddes The Sorcerer’s Apprentice (Trollkarlens Lärling).

Kanske var konceptet ”ge Fantasia en handling” för smalt 2010, kanske var skådespelarna inte nog stora, och kanske släpptes den under en dålig period, men hur många saker man än kan tänkas skylla på är sanningen endast en: The Sorcerer’s Apprentice gick inte bra. Kritiskt gick den rätt sådär, ekonomiskt ganska dåligt, och det som hade kunnat vara Nics räddning blev istället sista spiken i kistan för hans Disney-samarbete, och till stor del även hans karriär i mainstream-Hollywood.

The Sorcerer’s Apprentice behandlar Balthazar Blake - en odödlig trollkarl spelad av Nicolas Cage som själv är en odödlig trollkarl – och hans kamp för att rädda ett nutida New York från sin nemesis Maxim Horvath (Alfred Molina), men Balthazar kan inte göra det på egen hand.

Dave Stutler (Jay Baruchel), en till synes helt normal college-ungdom, blir den lärling Balthazar sökt efter. Även om Dave är något ovillig att gå denna intensivkurs visar det sig snabbt att hans höga trollkarlspotential kommer dra in honom i intrigen, vare sig han vill det eller inte.

Nicolas Cage och Alfred Molina spelar precis så over the top som de excentriska trollkarlar de ska gestalta, och ger verkligen liv till inte bara sig själva, utan på något vis också världen runt omkring sig. De tror på den här magin till hundra procent, och trots att filmen väldigt dåligt förklarar regler, så fungerar allting eftersom man själv kan tro att dessa två personer vet precis vad de håller på med, hur orimligt och inkonsekvent det än kan verka. De hinner säga så mycket nonsens under filmens nästan två timmar, men från deras munnar känns det alltid som axiom.

Lite mer problematiskt blir det när de inte är i fokus. Jay Baruchel är väl helt okej som en ”ojdå, vilken galen situation jag har hamnat i!”-skådespelare, men det är också det enda läge han har. Till och med när han ska vara badass trollkarl på slutet kommer det hela bara ut som ”ojojoj, vad galet att jag har krafter!” trots att han genom sin dialog ska verka självsäker och helt under kontroll. Det är charmigt till en början, men blir lite irriterande ju längre han fortsätter på denna enda bana han har någon kontroll över.

Likt Balthazar mot Horvath är The Sorceror’s Apprentice i ständig kamp mellan det goda och det onda. Till viss del handlar det om starkare mot svagare skådespelare insatser som måste dela scentid, men allra främst finns problem i att filmen vill bygga upp en värld av magi, men också vara så häftig som möjligt så att varje ny scen har en ny trollformel för att lösa det actionfyllda problemet. Mycket och ej återkommande formler är underhållande, men de får filmen snarare att kännas som ett tv-spel som introducerar någon ny mekanik för att komma över ett hinder, snarare än en levande värld.

Vidare förklarar filmen sina magiska regler väldigt dåligt, så även om vad som helst bör kunna hända när magi är inblandat, så känns det alltid väldigt orimligt när någon ny, extremt kontextuell formel dyker upp. Typ, varför finns det magi som förvandlar en drakdräkt till en riktig drake? Vilken antik magiker kände att det var någonting hen kunde tjäna på? Ska man trolla kan man väl åtminstone göra det på ett vis som inte bara känns ”okej, vi behöver en set piece för den här scenen”.

Jag säger inte att det hela inte är underhållande – det är det definitivt – men det finns nog mycket rimlig magi (i den mån det är möjligt att kalla magi rimlig) för att gå i mål, så länge filmen bara kunnat acceptera att man inte alltid måste gå från kort exposition till längre action. Våga ta det lugnt! Så som det är nu sitter man mest och funderar på hur dumt det här är, och det är trist i en film som annars hade potential att vara klart bättre.

Hur som helst – The Sorcerer’s Apprentice är uppenbarligen inte en perfekt film. Inte ens en speciellt bra sådan. Den är dock inte heller så dålig att den är förtjänt av sin karriärsdödande status. Vi har helt enkelt att göra med en ganska medelmåttig familjefilm som verkligen inte alltid håller på en manusnivå, men som ändå är en relativt underhållande resa ända in i mål. Dessutom innehåller den en scen där Nicolas Cages skriker till ett barn att han kan läsa tankar, och det är på egen hand värt biljettpriset.