Nicolas Cage gläds när han utför hämnden, han skall vada i de laglösas blod.
- Hämndtestamentet 15:21
Mycket negativ energi i Cageklostret så här långt. Kan inte påstå att det var oväntat eller att jag är besviken, för sanningen är ju den att förr eller senare måste ens synder komma ikapp en, och jag har flytt länge...
Men Kick-Ass alltså - vet inte riktigt hur många random personer på stan som minns den här idag, men åtminstone när det för nio år sedan begav sig så var den riktigt het. Precis när superhjältefilmer blivit riktigt heta kom den lite från ingenstans och vände upp och ner på allting man förväntade sig av genren. Den var till stor del en studie dålig smak, men samtidigt också nog polerad för att ändå dra till sig tittare från alla samhällets delar.
Den var också kontroversiell. Vissa stod inte ut med att höra en tolvårig Chloë Grace Moretz i rollen som Hit-Girl svära så fruktansvärt mycket, andra tyckte inte om tonen överlag, eller det brutala våldet som förekom genomgående. Värst av allt var den ytlig och utan någonting viktigt att säga. Det var bara en film med ungdomar och vuxna i våldsamma situationer som försökte vara rolig, vilket i en värld av så mycket våld inte kunde ses som annat än moraliskt förkastligt. Men det var alltså ett tag sen det.
Dave Lizewski (Aaron Johnson) är en tonåring besatt av serietidningar. Han lever i en hård värld full av hårda människor, och bestämmer sig en dag för att själv bli den superhjälte samhället behöver. Detta trots att han saknar krafter, träning eller egentligen någon form av vetskap om hur. Parallellt med detta har två till superhjältar, Big Daddy (Nicolas Cage) och Hit-Girl (Chloë Grace Moretz), dykt upp för att med extremvåld sätta stopp för stadens stora gangster, Frank D'Amico (Mark Strong).
Självklart är det skillnad att se Kick-Ass i år än under puritanska 2010, men nu när jag såg den igen kändes den väl ärligt talat ganska tam. Det är inte speciellt chockerande att höra en liten flicka svära några gånger, och våldet är visserligen frekvent och på sätt och vis brutalt, men filmen klipper så snabbt ifrån själva dåden att det aldrig är särskilt grafiskt. Jag kan köpa klagomålen om att den känns något ytlig, men mer för att den har något att säga och misslyckas snarare än att den inte har någonting alls.
Kick-Ass befinner sig i ett konstigt gränsland mellan att vilja säga att alla kan vara hjältar, men också att ingen bör vara hjälte för i verkligheten kommer det ta kål på en, och bestämmer sig aldrig riktigt för att lägga mer tyngd på det ena än det andra. I vanliga fall kan jag inte säga att jag bryr mig supermycket om en actionkomedis underliggande budskap, men när filmen i fråga utger sig för att vilja vara så anti sin egen genre blir det lite konstigt när den åtminstone till hälften är påfallande lik sina syskon.
Oklara budskap till trots - Kick-Ass är en bra stund, och mycket av det som fungerar gör det tack vare skådespelarna. Aaron Johnson, Chloë Grace Moretz och Mark Strong är alla riktigt starka i sina roller, och deras karaktärer likaså, men lite oväntat ska det högsta betyget faktiskt gå till Nicolas Cage. Han är så lätt att håna för sina ofta excentriska rolltolkningar, men när han här får spela Big Daddy och göra sin vackraste Adam West-imitation är det svårt att inte gripas av vilken bra skådespelare han faktiskt kan vara när han hamnar i rätt händer.
Tyvärr är det här en populär film från 2010-talet, så Nic spelar självklart bara en biroll, vilket måste ses som en förbannelse för Kick-Ass. Det finns någonting väldigt medvetet hos alla inblandade att det här inte är något superseriöst, men Nic skildrar allting på sådant ofantligt allvar och med sådan trovärdighet att det blir svårt att inte svepas med i hela hans sjuka karaktär. Så fort han försvinner ur filmen blir det hela därför lite sämre. Det finns inte någon seriös punkt att hålla fast vid. Allt är bara ett skämt igen, och ingenting spelar liksom roll.
Den är möjligtvis lite för självgott rolig, och har en tendens att förstöra mer seriösa stunder med en del riktigt dåliga skämt, men när Kick-Ass fungerar så fungerar den väldigt bra. Det är inte så att den är 5/5, men den har välgjorda actionscener i mängder, bra humor och varvar dessa med nog många intressanta beats genom handlingen för att de nästan två timmarna ska kännas väldigt lätta att ta sig igenom. Kan inte påminna mig om en enda långsammare stund egentligen.
Kick-Ass har dock även den fulaste CGI-eld jag sett, så jag antar att jag inte kan rekommendera den ändå. Så kan det gå.
Den var också kontroversiell. Vissa stod inte ut med att höra en tolvårig Chloë Grace Moretz i rollen som Hit-Girl svära så fruktansvärt mycket, andra tyckte inte om tonen överlag, eller det brutala våldet som förekom genomgående. Värst av allt var den ytlig och utan någonting viktigt att säga. Det var bara en film med ungdomar och vuxna i våldsamma situationer som försökte vara rolig, vilket i en värld av så mycket våld inte kunde ses som annat än moraliskt förkastligt. Men det var alltså ett tag sen det.
Självklart är det skillnad att se Kick-Ass i år än under puritanska 2010, men nu när jag såg den igen kändes den väl ärligt talat ganska tam. Det är inte speciellt chockerande att höra en liten flicka svära några gånger, och våldet är visserligen frekvent och på sätt och vis brutalt, men filmen klipper så snabbt ifrån själva dåden att det aldrig är särskilt grafiskt. Jag kan köpa klagomålen om att den känns något ytlig, men mer för att den har något att säga och misslyckas snarare än att den inte har någonting alls.
Kick-Ass befinner sig i ett konstigt gränsland mellan att vilja säga att alla kan vara hjältar, men också att ingen bör vara hjälte för i verkligheten kommer det ta kål på en, och bestämmer sig aldrig riktigt för att lägga mer tyngd på det ena än det andra. I vanliga fall kan jag inte säga att jag bryr mig supermycket om en actionkomedis underliggande budskap, men när filmen i fråga utger sig för att vilja vara så anti sin egen genre blir det lite konstigt när den åtminstone till hälften är påfallande lik sina syskon.
Oklara budskap till trots - Kick-Ass är en bra stund, och mycket av det som fungerar gör det tack vare skådespelarna. Aaron Johnson, Chloë Grace Moretz och Mark Strong är alla riktigt starka i sina roller, och deras karaktärer likaså, men lite oväntat ska det högsta betyget faktiskt gå till Nicolas Cage. Han är så lätt att håna för sina ofta excentriska rolltolkningar, men när han här får spela Big Daddy och göra sin vackraste Adam West-imitation är det svårt att inte gripas av vilken bra skådespelare han faktiskt kan vara när han hamnar i rätt händer.
Tyvärr är det här en populär film från 2010-talet, så Nic spelar självklart bara en biroll, vilket måste ses som en förbannelse för Kick-Ass. Det finns någonting väldigt medvetet hos alla inblandade att det här inte är något superseriöst, men Nic skildrar allting på sådant ofantligt allvar och med sådan trovärdighet att det blir svårt att inte svepas med i hela hans sjuka karaktär. Så fort han försvinner ur filmen blir det hela därför lite sämre. Det finns inte någon seriös punkt att hålla fast vid. Allt är bara ett skämt igen, och ingenting spelar liksom roll.
Den är möjligtvis lite för självgott rolig, och har en tendens att förstöra mer seriösa stunder med en del riktigt dåliga skämt, men när Kick-Ass fungerar så fungerar den väldigt bra. Det är inte så att den är 5/5, men den har välgjorda actionscener i mängder, bra humor och varvar dessa med nog många intressanta beats genom handlingen för att de nästan två timmarna ska kännas väldigt lätta att ta sig igenom. Kan inte påminna mig om en enda långsammare stund egentligen.
Kick-Ass har dock även den fulaste CGI-eld jag sett, så jag antar att jag inte kan rekommendera den ändå. Så kan det gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar