Andra december - The Wicker man (2006)

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren Cage, nämligen att jag ska klä mig som en björn och stjäla cyklar för att ge er en framtid och ett hopp.

- Cageevangeliet 29:11

Välkomna, kära vänner, in i internets värme och årets första Cagetjänst. Jag föredrar att inte skriva om filmer mer än en gång, men jag känner att för att se framåt måste vi inleda med att blicka bakåt. Det finns nämligen ingenting som stavar "början på slutet" lika bra som 2006 års idag lika ökända som älskade klassiker Wicker Man. 

En del floppar och mindre bra filmer har gamle Nic haft under hela sin karriär, men Wicker Man är någonting helt annat. Bland annat en mycket konstig idé. Den är nämligen remaken av The Wicker Man från 1973. Visserligen en bra film som på senare år uppnått någon slags kulstatus, men som även den sågs av typ två personer när det begav sig, och verkligen är för 70-tal för att någonsin kunna göras något annat årtionde. Vidare har denna helt gjort sig av med originalets musikalaspekt och valt att byta ut den mot... tja, är "dålig" en genre? Hur som helst är det här lite som att göra en remake på Star Wars och ta bort rymden.

Det skulle dock vara att ge en falsk bild av saken att bara kalla Wicker Man (2006) "dålig". Det mer korrekta är att den gör det dåliga till sin egen konstform, och när den väl är slut är man inte längre samma person som man var innan den började. "Hur ska livet fortsätta härifrån?", frågar man sig själv, men det är svårt att riktigt hitta ett svar. Det enda jag säkert kan säga är att det varken blir bättre eller sämre. Bara annorlunda. 

Det mest lömska med Wicker Man är att man under nästan hela filmen tror sig se en ganska normal, om än mycket dålig thriller. Största delen av tiden är det bara Nicolas Cage (här i rollen som Edward Malus, vilket är ett smådumt namn) som är på en ö full av en mystiskt sekt nästan helt bestående av kvinnor, och söker efter sitt ex försvunna dotter (och det är definitivt inte sektens verk hörrni!). Visst, musikvalen är konstiga och på tok för mäktiga för vad som händer i filmen, Nic Cage är så fuktig och läderlik att han ser ut att vara gjord helt i CGI, och ju mer man tänker på handlingen desto mer urbota korkad och invecklad blir den, men ändå: en relativt normal, dålig film.

Men sen kommer sista halvtimmen. Har man typ sett klipp ur filmen på Youtube är det under detta tidsspann man sett det. Väldigt få filmer har vi fått uppleva så extremt mycket Nicolas Cage som här, och i ännu färre har man misslyckats så fatalt med att skrämma sin tittare. Ett exempel: Nic blir riktigt arg när han får syn på en bränd docka, skäller på sitt ex, och tar sig raskt till kvinnosektens ledare där han öppnar en av dörrarna där det bara sitter en ensam kvinna med biskägg! Det är tänkt att vara en obehaglig stund, men man kan liksom bara skratta åt hur absurt det hela är, och att någon kände att det här var något som skulle vara med i filmen. 

Och, liksom, alla scener under den här sista akten är på samma sjuka nivå. Det är inte bara så att Nicolas Cage plötsligt skruvar upp sitt överspel till elva hela sista tiden av sitt äventyr på ön, utan också de situationer han hamnar i. Till exempel får han karatesparka en kvinna som hoppar på honom bakifrån, stjäla en cykel under pistolhot, ha en dröm i en dröm, iklädd björndräkt långsamt springa fram och slå ner ännu en kvinna, samla ihop sitt gamla gäng för att lyssna på Low rider, samt skrika mer än vad man kanske trodde att en människa fysiskt klarar av. Allt är hemskt, och allt är fantastiskt. 

Sen kommer slutligen också DEN scenen. 

Jag behöver kanske inte ens prata om Wicker Mans mest ikoniska sekvens, men för alla som inte är frälsta sedan tidigare: sekten håller alltså fast Nic medan de häller ner bin (du läste rätt. De häller ner bin) över honom, vilket resulterar i vad som mycket väl kan vara 2000-talets starkaste monolog i form av "THIS IS MURDER! *MURDER!* YOU'LL ALL BE GUILTY! and you're doing it for NOTHING!..... killing me won't bring back your GODDAMN HONEY! ARRRRRRRRRRRGH........ ooooooohhh.... what is it? what is it? wha-what is it what IS IT WHAT IS IT?!!! OH NO NOT THE BEES! NOT THE BEEEEEEEEES! AAAAAHHHHHHHH!!!! OH THEY'RE IN MY EYES! MY EYES!!!!!!!! AHHHHHHH!!!

AHHHHHHHHHGGHHHHHHH!!!!!!!......................................... oh god........ oh my god..... OH MY GOD". Det är dåligt, så fruktansvärt dåligt, men det är dåligt på det där härliga, väldigt ärliga sättet. Det fanns en vilja att göra någonting bra här, men någonstans på vägen gick det bara så hemskt fel. Kanske ska man tycka synd om alla inblandade, men det är så mycket lättare att skratta åt inkompetensen.  

Filmer så dåliga att de blir bra är ingenting nytt. Vi har klassiker som The Room, Samurai Cop, Miami Connection o s v, men vad de alla har gemensamt är att de är B-filmer, i regel gjorda av en ensam galning som fått för sig att allt som krävs för att göra någonting bra är en kamera. 

The Wicker Man är genom sina produktionsvärden och det faktum att det är en film gjord för att visas på bio för gemene man någonting annorlunda. Man undrar liksom hur så många branscherfarna människor samlas ihop för att göra ännu en film (till och med en remake, så grunden finns redan) och på något sätt lyckas misslyckas på ungefär alla plan. Det är så fascinerande att se hur för många personer fick feeling men varje tankebana bara resulterade i någonting som försämrade helheten, och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte ofta var väldigt underhållande att titta på. Det är inte bra, men det är ganska fantastiskt. 

I Nicolas Cages fall betydde Wicke Man tyvärr att han var på väg ner i karriären. Från enorma succéer i alla möjliga genrer under tidigare år till ett så tydligt ogenomtänkt experiment som detta. Jag betvivlar inte att en man som Nic Cage verkligen ville medverka (inte minst eftersom han är medproducent), men även han måste nog förstått att det här inte är någonting en stjärna på toppen av sin karriär överhuvudtaget erbjuds en roll i. 

Vi har några år kvar tills han verkligen nått botten, men fallet är påbörjat.